I dagens skola möter vi en allt större variation av elever, alla med olika behov och förutsättningar för lärande. Som blivande speciallärare ser jag dagligen hur all personal inom skolan kämpar för att nå fram, hur vi vrider och vänder på metoder och anpassningar för att skapa fungerande lärmiljöer. Ibland lyckas vi, men ibland räcker inte verktygslådan till.
Parallellt med mitt arbete som lärare har jag även läst till resurshundförare, en utbildning anordnad av vuxenutbildningen i Halmstad. Under denna utbildning har jag fått ta del av flera exempel där hundar gjort verklig skillnad i skolan.
I situationer där traditionella insatser inte nått fram, har mötet med en hund byggt broar. Broar till kommunikation, motivation och trygghet. Elever som tidigare haft svårt att delta och vars skolgång ofta präglas av misslyckande får med hunden möjlighet att uppleva att de lyckas.
Hunden blir en anledning att komma till skolan, en första trygg punkt i en annars svår situation
I praktiken kan det handla om elever med läs- och skrivsvårigheter som vågar läsa för en hund, då situationen blir trygg och fri från krav. Det kan också handla om elever med problematisk skolnärvaro som tar de första stegen tillbaka till skolan tack vare relationen till en hund. Hunden blir en anledning att komma till skolan, en första trygg punkt i en annars svår situation. Hunden bidrar med ovillkorlig kärlek och kravlösa situationer.
Det handlar inte om att hunden löser alla problem inom skolan eller ersätter pedagogik utan snarare är framgången att implementera hunden som en resurs. Det handlar om att skapa en lärmiljö där relationer och trygghet möjliggör för lärandet. Samtidigt vet jag att frågan väcker diskussion. Det finns farhågor kring allergier, säkerhet och organisation som måste tas på allvar. Men med rätt kunskap, struktur och ansvar går det att hantera dessa aspekter. Frågan är om vi vågar väga dessa utmaningar mot den potential som faktiskt finns.
I slutändan handlar det inte om siffror och statistik utan individer bakom. Individer med egna tankar och drömmar som behöver att någon vågar och satsar. Hundar är inte lösningen på alla elevers svårigheter men med stöd i hunden som resurs kan vi nå ut till fler. Min vision är att kombinera specialpedagogiken utifrån min roll som speciallärare med min kompetens som resurshundförare för att möta alla olika individer!
Med detta vill jag ställa en fråga till skolledare, beslutsfattare och oss som arbetar i skolan: Har vi verkligen råd att inte använda alla de verktyg som kan göra skillnad?
Kanske är det dags att vi vågar tänka lite större och ibland även lite mjukare.
Hanna Karlsson
legitimerad lärare och blivande speciallärare
