Det är uppenbarligen rätt lockande för många att sitta bakom en datorskärm och ösa ur sig invektiv över politiker som man uppfattar som korkade och som fattat beslut som känns helt fel. Det är också lätt att dras med i drev av missnöjda människor som rasar över folkvalda de uppfattar som “fascister” eller “vänsterblivna”.
När man slipper möta individer ansikte mot ansikte är det alltför lätt att tappa allt vad vett och hyfs, sans och balans heter. Och plötsligt har helt vanliga Ragnar, 67, eller Emma, 23, gått så långt över gränsen att det som skrivs i mejl, på sociala medier eller uttalas vid aktioner och demonstrationer är hat och rena hot.
Självklart finns det tillfällen då politiker på både lokal, regional och nationell nivå förtjänar generöst med kritik över sin brist på ansvarstagande, sitt utnyttjande av den egna positionen för att skaffa sig fördelar eller allvarligt slöseri. Men det är en sak att ifrågasätta hur någon driver politik, vilken ideologi vederbörande företräder eller kritisera politiska ställningstaganden och beslut, och att ägna sig åt personpåhopp och beteenden som gör intrång i människors privatliv. På senare år har det blivit allt vanligare att individer som tar på sig politiska uppdrag drabbas av just det.
När Brottsförebyggande rådet, Brå, nyligen släppte Politikernas trygghetsundersökning 2025, om förtroendevaldas utsatthet och oro för trakasserier, hot och våld under föregående år, visade denna att så många som var fjärde politiker utsattes för någon form av hot, trakasserier, våld, skadegörelse eller stöld. Av dem överväger många att lämna sina uppdrag. Nästan hälften, 47 procent, uppger också att de påverkades i sitt förtroendeuppdrag, antingen till överväganden eller till faktiska handlingar vilket är djupt oroande. Sorgligt, men inte särskilt överraskande, är också att kvinnliga politiker är mer utsatta än män.
Vad de som släpper sina aggressioner fria mot politiker inte tänker på är att det här faktiskt i de allra flesta fall handlar om människor som till skillnad från andra valt att steppa upp och ta ansvar för vårt gemensamma samhälle. Människor som har en drivkraft och en vision att göra det bättre för alla, att bygga upp vårt land för framtiden. Det må vara så att man inte håller med om dessa visioner och anser att en viss politiker eller parti är helt ute och cyklar, men det betyder inte att respekten för den enskilda förtroendevalda bör slängas på soptippen.
Tvärtom bör vi vara tacksamma över att det finns människor som vill sitta i byggnadsnämnder och utbildningsutskott. Och vi bör vara medvetna om att om våldet och hoten fortsätter att öka och att människor trots sitt engagemang och vilja att förbättra inte längre tycker att det är värt att satsa på politiken. Så riskerar vi till slut hela vår demokrati.
Vi står nu inför ett valår. Just under valår tenderar utsattheten bland politiker vara extra stor enligt tidigare års Brå-mätningar. Dessutom tyder det mesta på att 2026 kommer att bli en hårdare och skarpare valrörelse än innan. Tonläget i debatten är redan uppe i falsett på många håll. Det faller därför på oss alla att sätta emot. Att inte dras med. Att vägra gå på person. Att våga säga ifrån.
Man får självklart kritisera politiker för vad de gör. Ger de sig in i den politiska leken får de leken tåla. Men när det urartar till hot, trakasserier och våld är det inte längre en lek. Där går en knivskarp gräns som måste hållas för att skydda vår demokrati.
