Tidvis trött. Trots att det är valår är det hur man skulle kunna beskriva den partiledardebatt som gick av stapeln i Agenda den 3 maj. Inledningsvis påminde programledarna Anders Holmberg och Camilla Kvartoft deltagarna om vikten av att visa respekt och inte avbryta, för att inte samma situation som i höstas skulle uppstå, då diskussionen tidvis blev gapig och tjafsig.
Något som flera av partiledarna, från båda blocken, var överens om. De som inte höll med var Nooshi Dagdostar (V) som försvarade sin rätt att “vara upprörd och Ebba Busch (KD), som i stället ville se en hårdare debatt: ”hårdare i sak, det tycker jag absolut det kan bli” (DN 13/10-25).
Så blev det nu inte. I stället var det en relativt dämpad skara som möttes i SVT häromkvällen. Enligt en del bedömare, som statstelevisionens Mats Knutsson, var detta “en vinst för tittarna”, en analys som inte är helt enkel att förstå. Visserligen är det störande när politiker kastar sig in i åsiktsutbyten och försöker överrösta varandra. Men en debatt som till stor del består av talepunkter och där det knappt hettar till alls skapar ju knappast engagemang eller får potentiella väljare att tänka särskilt mycket.
Bland de ämnen som betades av på detta mellanmjölksmöte fanns energi, kärnkraft, ekonomi, arbetsmarknad, migration och sjukvård. Frågor som i allra högsta grad påverkar människor i deras vardag och där det högst troligt kommer att märkas avsevärda skillnader beroende på vilken regering vi får efter valet.
Får borgarna i Tidögänget sitta kvar är det troligtvis i huvudsak skattesänkningar och generella lättnader för att hela befolkningen ska överleva kriserna i omvärlden som väntar.
Blir det en rödgrön regering kommer insatser av allt att döma riktas mot de mest behövande, vilket på ytan kan verka som en god idé. Problemet är dock, att om man drar undan mattan under fötterna, eller låter världsläget göra det, på medelklassen, så faller även resten. Det har varit tydligt inte minst på senare år.
När människor som arbetar och har en relativt bra lön inte längre har råd att betala elräkningen, måste flytta, drar ned på nästan all konsumtion och får svårt att driva sina företag, då drabbar det såväl kommunernas som statens skatteintäkter. Då blir det betydligt svårare att även hjälpa dem som vänstern kallar “de fattiga”. Något som Jimmie Åkesson (SD) nuddade vid när han påtalade att statens skatteinkomster ökat under de senaste fyra åren trots de skattesänkningar som regeringen gjort.
Åkesson var för övrigt, oavsett vad man tycker om hans politiska vision, en av få i debatten som på ett enkelt och tydligt sätt klargjorde för väljarna vad han vill göra och vilka förslag som hans parti ställer sig bakom. Som till exempel att sänka elskatten.
Även Simona Mohamsson (L) var inne på skattespåret, men varnade huvudsakligen för den skattechock med en rad kostnadsökningar som vanliga människor kan vänta sig om de sätter Magdalena Andersson vid spakarna. Något Mohamsson har helt rätt i.
Sammantaget var tyvärr partiledardebatten inte särskilt mycket att hänga i granen. Det borde ju rimligtvis finnas någon sorts mellanting mellan fritidsgård och sommartrötthet a la mellanchefslunch? Att servera väljarna tydligare konfliktytor, mer nerv, och framförallt fler konkreta idéer borde ju vara i alla partiers intresse när det nu drar ihop sig mot val.
