Det har varit KD-dagar i Sveriges Jerusalem. Fredagen den 17 april stod partiledaren Ebba Busch på scenen i Jönköping och höll tal till sina lärjungar och peppade dem inför den kommande valrörelsen. Hon vill ha ordning. Och hon tror på Sverige.
Vad som stod på menyn var klassisk verklighetsfrånvänd kristdemokratröra toppat med extra antijämställdhetsströssel förklädd i rättviseargument. Som till exempel detta med att vårdtagare, till exempel inom hemtjänsten, ska få välja kön på den som utför vården.
I dagsläget kämpar kommunerna hårt för att rekrytera kunnig, lojal och erfaren omsorgspersonal så att de äldre i behov av hjälp ska kunna känna sig trygga och slippa möta olika ansikten varje dag. Vilket kön dessa har borde rimligtvis vara egalt, de är där i sin yrkesroll. Precis som all annan sjukvårdspersonal.
Könet på individer som arbetar inom vård och omsorg bör aldrig tillåtas vara en fråga som spelar roll. För den som är sjuk och svag är det viktiga att bemötas på ett fint och respektfullt sätt, oavsett vad den som utför vården har mellan benen. KD borde ha stannat vid kraven på språkkunnighet i äldreomsorgen, kortade vårdköer och kraven på jämlik vård över hela Sverige, och inte trasslat in sig i sexualisering av den nakenhet som förekommer i vårdsituationer.
Ett annat område där Jesushögern gått vilse är föräldraförsäkringen där det oreras om “kvoteringssmocka”. Namnet till trots är den delen av socialförsäkringssystemet inte till för föräldrarna utan för barnen. För att barn ska ges möjlighet att utvecklas tryggt under det första sköra året i livet och tillbringa tid med sina föräldrar. Inte sin förälder, det allra flesta barn har nämligen två.
Är man två vårdnadshavare är det oerhört viktigt för båda att ta sig tid och utrymme för att vara med barnet på heltid för att lära känna och knyta an. Annars är risken stor att man blir någon sorts extraförälder som är lite kul att hänga med ibland, men som inte betyder särskilt mycket när allt kommer omkring. Något både barn och vuxna förlorar på.
Det är knappast något att stoltsera med
Det är ingen slump att undersökningar visar att många barn inte vänder sig till sin pappa för tröst, att vuxna barn har en närmare relation till sin mamma än sin pappa och att den förälder (ofta mamman) som tagit mest ansvar har stora fördelar vid en vårdnadstvist.
Märkligt är också hur Busch slår sig för bröstet över hur hon och regeringen agerat i energifrågan. I stället för att så snart som möjligt efter valet uppfylla löftet om ordentligt sänkt, eller till och med borttagen elskatt, har man skjutit fram hjälpen till de många medborgare som kämpar med pristoppar till sista minuten. Det är knappast något att stoltsera med.
Med detta sagt. KD och deras partiledare är de facto väldigt bra på att lyfta fram sin egen politik. På att peka på Kristdemokraternas unika försäljningsargument i relation till de andra i Tidösamarbetet. På att samarbeta utan att tappa sin egen (moralistiska och bakåtsträvande) identitet.
Något man önskat att Liberalerna, som hela tiden fastnar i formalia och taktik, vore betydligt bättre på. L borde dessutom inte utan protester låta Busch lägga vantarna på liberalen och den legendariska industrimannen PG Gyllenhammars “Jag tror på Sverige”. Den som tror på Sverige röstar liberalt, inte inte på konservativa bakåtsträvare.
