En av de påstådda framgångarna för Liberalerna i det ”Sverigelöfte” man offentliggjorde tillsammans med SD var att valet 2030 skulle bli ett EU-val. Låt oss bortse från att det handlade om en samtida folkomröstning om euron, där det ju är tveksamt om det alls ska ses som en förhandlingsframgång.
Låt oss i stället fokusera på tidpunkten. Varför inte göra 2026 till ett val där Europafrågorna får en framträdande ställning? Alla är överens om att det brådskar med att skapa ett starkare EU. Men färre, allra minst Sverige, agerar fullt ut för att detta ska kunna förverkligas. När det kommer till kritan uppträder vårt land som om den gamla världsordningen fortfarande gällde.
Trump, Putin och Xi Jinping förenas i en åsiktsgemenskap. Den handlar inte bara om motståndet mot liberala idéer om mångfald och öppenhet. Den handlar också om geopolitik. Världen ska inte styras av en regelbaserad världsordning. Världen ska delas upp i stormaktssfärer inom vilka var och en av de tre stormakterna ska ha fria händer att agera.
Grönlandsfrågan ligger för dagen vilande, men är inte borta från dagordningen
Det ställer Europa inför ett historiskt val. Vi kan välja att inrätta oss i den nya amerikanska maktsfären. Trump-administrationens stöd till auktoritära ledare som Victor Orban och deras sympatier för högerextrema partier som tyska AFD och franska Le Pen-partiet visar vilket slags Europa de önskar forma. Grönlandsfrågan ligger för dagen vilande, men är inte borta från dagordningen.
Alternativet är ett starkt, självständigt Europa som ser som uppgift att upprätthålla den liberala demokratin och som värnar folkrätten. Det är en utomordentlig utmaning för en kontinent som i 80 år kunnat ta en transatlantiskt värdegemenskap för självklar och som nu måste lära om.
På kort tid måste säkerheten rustas upp – stärkt europeisk försvarsindustri och effektivare transportinfrastruktur på Europanivå är två exempel. EU måste hänga med ekonomiskt och teknologiskt. Det kräver en djupare, bredare och effektivare gemensam marknad. Inte minst gäller det kapitalmarknaderna. Kort sagt: det betyder mer samordnat agerande från medlemsstaterna och därmed mer överstatlighet.
Stormakterna ser EU som en papperstiger, som en diskussionsklubb
Det betyder också mer pengar till EU-budgeten. Ett av EU:s viktigaste styrmedel är olika slags ekonomiska stimulanser och stöd. Utan sådana skulle mycket litet hända. Därför har Ursula von der Leyen föreslagit att långtidsbudgeten ska öka från 1 procent av medlemsstaternas samlade BNP till 1,26 procent. Men Sverige säger nej rakt av.
Vårt land markerar fortsatt medlemskap i det som kallas ”the Frugal Four”. Den ”sparsamma fyran” bestående av Sverige, Finland, Nederländerna och Tyskland. Linjen är att de nya utmaningarna ska mötas genom nedskärningar på annat håll. Tron är att det räcker med sådana. Det är helt orealistiskt.
De extra medel som föreslås till den gemensamma EU-budgeten motsvarar grovt räknat hela det existerande jordbruksstödet. Vem tror att så stora omprioriteringar är möjliga? Är de ens önskvärda? Och det är inte så att den föreslagna budgeten saknar nedskärningar. Jordbruksstödet, för att hålla fast vid det exemplet, ska ned med 20 procent; något som LRF reagerat mot och driver att det snarast borde öka.
Att bordlägga den stora EU-debatten till 2030 är, milt sagt, oklokt. Stormakterna ser EU som en papperstiger, som en diskussionsklubb. Det är nu – när Trump blir allt galnare, Ukrainakriget allt brutalare och Kina förbereder nästa steg i kulissen – som vår världsdel måste bevisa motsatsen. Vågar ansvarstagande partier ta debatten på riktigt, också när det gäller pengar och inflytande, även om enigheten med SD störs och Vänsterpartiet riskerar surna till?
