Påven är mjäkig mot brottslighet, menade USA:s president Donald Trump nyligen i ett något förvirrat inlägg på sitt eget sociala medium Truth social. Kort därefter publicerade han en AI-genererad bild av sig själv, där han framträder som en Jesuslik figur helandes en man. Bilden fick dock hård kritik från många kristna som ansåg bilden hädisk, vilket för ovanlighetens skull ledde till att Trump backade och att bilden raderades.
På X, tidigare Twitter, menade exempelvis Maga-influencern Brilyn Hollyhand att ”tro är ingen rekvisita" (SVT 14/4). Kritiken kom även från Italiens premiärminister Giorgia Meloni, som kallade Trumps kritik av påven oacceptabel.
Kyrkohistorikern och kvällstidningsteologen Joel Halldorf hade nog inte kunnat arrangera bättre tajming för släpp och recensionsdag för sin senaste bok, Makten och det heliga (Fri Tanke, 2026), ens om han hade försökt. Boken handlar om hur religion plötsligt blivit hårdvaluta i politiken, ett viktigt verktyg för makthavare som vill sakralisera sitt projekt och ge anhängarna känslan av att vara del av något större. Den senaste rundan mellan Trump-regeringen och påven är ett av flera tecken i tiden, som visar på varför en bok som Halldorfs är en högst användbar guide till den politiska debatten idag.
Kanske är det fortfarande på andra sidan Atlanten som den religiösa vändningen i politiken syns som allra tydligast. Samtidigt pratar svenska partier sig allt mer varma om ”kristna värderingar” – vilket, som Halldorf påpekar, förstås är något annat än kristen tro, i regel något tunnare och mer lättböjligt.
Det nyvaknade politiska intresset för djupare värderingsfrågor förklarar spänningen i debatten kring tonårsutvisningarna här hemma, vilka delvis initierades från kyrkligt håll. Eller varför kristdemokrater, trots att de är aktiva i ett parti som grundades som en slags frikyrkans politiska gren, inte är särskilt förtjusta i kritik av den förda politiken som kommer från kyrkligt håll.
Begrepp som "kristna värderingar" eller "kulturkristen" har blivit mer populära på senare år, och för politiker är det praktiska med dem, som Halldorf påpekar, att de egentligen är rätt tomma. Därför är de också redo att fyllas med det innehåll som passar det aktuella projektet, samtidigt som de inte är särskilt förpliktigande.
Historiskt är ju dock det som gjort troende människor besvärliga, på gott och ont, att religionen förpliktigar. Att det inte bara är rekvisita, utan gemenskaper besjälade av djupare övertygelser som får människor att agera. Det är därför politiker som ivrigt anammat en kristen fernissa i slutändan lär upptäcka att det inte är en särskilt lätt kraft att tämja.
Så uppstår kristdemokratisk besvikelse över att alla kristna inte hurrar över hur kristna värderingar lyfts fram i debatten, eller att många inte accepterar den extremt stränga migrationspolitiken – som lätt mynnar ut i tanken att kyrkornas företrädare gör bäst i att avstå från att alls uttala sig i politiska frågor.
Genom att hänvisa till den kristna traditionen, öppnar man oundvikligen upp för kritik från företrädare för den svenska kristenheten. Det är helt enkelt inte särskilt realistiskt att som politiker tro att man ska kunna använda religion som karamellströssel att strö över sig själv, sin retorik och sitt partiprogram, utan att kristna reagerar på det.
Man kan tycka vad man vill om att kristna tagit större plats i samhällsdebatten, men det är tydligt att det är politikerna själva som öppnat dörren för den utvecklingen.
