Arbetslöshet är inte ett undantag, det är en del av systemet. I decennier har svensk arbetsmarknadspolitik byggt på en fiktion, att arbetslöshet är ett tillfälligt problem som kan pressas ner till noll bara människor ”aktiveras” tillräckligt hårt. Men verkligheten ser annorlunda ut.
Arbetslöshet är inte ett undantag. Den är en permanent och strukturell del av ekonomin. Ändå fortsätter systemen att behandla arbetslösa som om de befann sig i en kortvarig kris som snart går över.
Resultatet blir ett absurt moment 22, när jobben inte finns tar ersättningen slut. Och när ersättningen tar slut, hamnar människor i försörjningsstöd. Kommunerna får bära kostnaden för ett statligt problem, samtidigt som staten fortsätter att tala om ”arbetslinjen” som om den vore en naturlag.
Det är dags att säga det uppenbara, vi måste tänka om. I dagens system betraktas arbetslöshet som något individen ska ”ta sig ur”. Men arbetslöshet uppstår av orsaker som ingen enskild människa kan påverka, som konjunkturer, teknikutveckling, utbildningsmatchning, regionala skillnader och ren slump.
Det finns alltid människor som byter jobb, flyttar, utbildar sig eller drabbas av sjukdom. Det finns alltid branscher som krymper och branscher som växer. Det här är inte ett undantag. Det är normaltillståndet.
A-kassan är tidsbegränsad. Aktivitetsstödet är tidsbegränsat. Arbetsmarknadsprogrammen är tidsbegränsade. Men arbetslösheten är inte tidsbegränsad. När ersättningen tar slut återstår bara försörjningsstöd, och därmed hamnar kostnaden hos kommunerna.
Det är inte rimligt att kommunerna ska bära ansvaret för att arbetsmarknaden inte skapar tillräckligt många jobb
Det innebär att kommuner med svag arbetsmarknad får högre socialbidragskostnader, oavsett hur mycket de försöker. Det är inte rimligt att kommunerna ska bära ansvaret för att arbetsmarknaden inte skapar tillräckligt många jobb.
Det finns flera möjliga vägar framåt, och vilken man föredrar är en politisk fråga. Men alla bygger på samma insikt, arbetslöshet kommer alltid att finnas.
Några alternativ som man kanske ska överväga. Stabil och långsiktig arbetslöshetsersättning, som inte bygger på tidsgränser utan på faktisk arbetsmarknadssituation. Separera försörjning från arbetsmarknad, exempelvis genom garantilön eller basinkomstmodeller. Låt staten ta över kostnaden för arbetslösa, så att kommunerna kan fokusera på utbildning, matchning och integration.
Gemensamt för dessa idéer är att de utgår från verkligheten, inte från en idealbild av en arbetsmarknad där alla alltid kan få jobb bara de försöker tillräckligt mycket. Så länge vi fortsätter att låtsas att arbetslöshet är ett undantag kommer människor att falla mellan stolarna och kommunerna att bära kostnaderna. Det är inte hållbart. Det är inte rättvist. Och det är inte effektivt.
Det är dags att sluta jaga en utopi och i stället bygga ett system som fungerar i den verklighet vi faktiskt lever i.
Håkan Björk (SD)
