Skolans målsättning borde vara självklar för alla och envar. Att ge alla barn oavsett var de bor och när de börjar i skolan lika möjligheter till en bra skolgång. Verkligheten är tyvärr en annan.
Som Hallandsposten rapporterat finns det stora skolklyftor i Halmstads kommun. I våras var det 93,8 procent av eleverna på Stentorpsskolan som gick ut nionde klass med gymnasiebehörighet, vilket är högst andel inom kommunen. Skolan med lägst andel är Östergårdsskolan där drygt 60 procent av eleverna lämnade grundskolan med behörighet till gymnasiet. Det är en skillnad på mer än 33 procentenheter. Den är förfärande högt om målet ska vara en likvärdig skola.
Utan omsvep medger Aldrin också att man misslyckats med att kompensera tillräckligt mycket, vilket leder till att resultaten sjunker kraftigt på vissa skolor.
Socialdemokraten Lars El Hayek, vice ordförande i barn- och ungdomsnämnden, delar uppfattningen om att kommunen har misslyckats sitt kompensatoriska uppdrag.
Det ska dock tilläggas att gymnasiebehörigheten totalt sett har ökat något i Halmstad jämfört med förra året (HP 15/8). Detta är en trend som även omfattar Laholms och Hylte kommuner, vilket tidningen också har skrivit om tidigare (HP 26/6, 12/8).
Den oroväckande trenden är i stället att den svenska skolan sedan en längre tid tillbaka blir allt mer segregerad, en utveckling som även syns i södra Halland.
Det är givetvis så att elevunderlaget skiljer sig mycket mellan skolorna i Halmstads kommun. Skolor som har en hög andel som inte klarar gymnasiebehörighet är också skolor där många nyanlända går. Men detta är inte den enda förklaringen utan det finns fler faktorer bakom de stora skillnaderna mellan skolorna, bland annat en stor bostadssegregation inom kommunen.
Här måste givetvis Halmstads politiker arbeta ännu än i dag hårdare för att jämna ut skillnaderna. Men tyvärr kan inte en enskild kommun lösa de problem som ligger på strukturell nivå i det svenska skolsystemet.
Hur ska man då komma till rätta med den ökande skolsegregationen i Sverige? Det är sannerligen ingen enkel fråga att svara på.
Vissa orsakssamband är enkla att förstå. Trycker du på strömbrytaren till en lampa så tänds den. Orsak och verkan hänger tydligt ihop. Men skolans värld är tyvärr inte lika enkel. Det är svårt att på förhand veta resultatet av vissa åtgärder, om det så handlar om att ge mer resurser till vissa skolor eller att öka lärartätheten.
Då kan det vara värdefullt att se på skolan i ett större perspektiv för att ta reda på hur den har påverkats under en längre tid. Då är det två stora skolreformer i början av 1990-talet som verkligen sticker ut. Det är dels kommunaliseringen, dels friskolereformen. Dessa två reformer genomfördes under en relativt kort tid, men har fortfarande en omfattande påverkan på dagens skola, framför allt när det gäller möjligheten att nå en likvärdig skola.
Genom kommunaliseringen gick Sverige från att ha en skolhuvudman i staten till att få 290 olika huvudmän i landets kommuner. Kort därefter genomfördes flera förändringar, vilka i dag kan sammanfattas i friskolereformen. Det handlar bland annat om det fria skolvalet och om införande av en skolpeng, vilka innebar att det skapades en skolmarknad i Sverige där friskolorna kom att konkurrera med kommunerna om landets elever.
I grunden var det en god idé att friskolorna skulle erbjuda en mångfald av olika pedagogiska inriktningar. Men verkligheten har på många sätt blivit en annan där friskolorna i dag domineras av ett fåtal stora skolkoncerner, något som över tid ökar skillnaderna mellan skolor och utarmar det offentliga på resurser.
För att genomföra förändringar som leder till ett bättre samhälle finns det två viktiga moment som måste ske. Först måste man inse problemen i dagens samhälle. Därefter komma med skarpa politiska förslag på hur man löser dessa problem. Det är uppenbart att de två stora skolreformerna från 1990-talet har lett till en allt mer segregerad skola i Sverige. Därför bör man också börja där för att förbättra skolan.
Det hedrar både Lovisa Aldrin och Lars El Hayek att de problematiserar frågan om skolklyftorna i Halmstad. Det finns inga enkla och snabba lösningar på skolans problem. Men i takt med att medvetenheten om att dagens skolsystem leder till allt större skillnader mellan elever och skolor ökar också trycket på att förändra skolan. Visserligen är vägen till en allt mer likvärdig skola mycket lång. Men som alla vet börjar en resa alltid med ett första steg.
Det är dags att ta de första stegen mot en skola som ger alla barn oavsett var eller när de börjar skolan en bra utbildning för livet. Men lösningen finns varken i Halmstad eller i någon annan kommun. Det är politikerna i riksdagen som kan fatta de nödvändiga besluten som leder till en mer likvärdig skola. Låt stå.
