En kyrka nära den italienska staden Bergamo fylls med likkistor med personer som dött i covid-19.
En kyrka nära den italienska staden Bergamo fylls med likkistor med personer som dött i covid-19. Bild: Claudio Furlan

Att förstå skillnaden mellan att se och att inse

Den italienska verkligheten skrämde stora delar av världen. Men det finns en annan verklighet bortom det vi ser.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

ANNONS

I mitten av februari började det rapporterades om enstaka fall av coronasmitta i norra Italien. Sedan gick det fort, mycket fort. Viruset spreds snabbt i de norra regionerna av Italien och sedan till resten av landet. Till sjukhusen kom de som drabbats hårt av coronaviruset, och ut kom likkistorna.

Det är självklart att detta skrämde upp inte bara människor runt om i världen utan även andra länders regeringar. Efter att hela Italien försattes i karantän i början av mars följde andra stora länder i Europa efter, och införde liknande restriktioner för sina befolkningar.

Orsakerna till att Italien inledningsvis drabbades så hårt är ännu inte helt klarlagda. Några förklaringar kan spåras i att det finns en tät relation mellan Norditalien och den kinesiska staden Wuhan där det nya coronaviruset först upptäcktes. Att Italien har en förhållandevis hög andel äldre i sin befolkning kan också ha betydelse då äldre överlag drabbas hårdare. Men det är samtidigt mycket vi ännu inte vet om coronaviruset, som har fått det tekniska namnet sars-cov-2.

ANNONS

Vad som däremot är känt är att Italien har drabbats hårt av tidigare säsongsinfluensor de senaste åren. En studie som publicerades förra året har uppskattat att 68 000 personer dog i influensa under vintersäsongerna mellan 2013 och 2017, och detta skedde utan några större rubriker eller att Italien försattes i karantän. Slutsatsen av detta är att det vi upplever i dag inte behöver vara så skrämmande om man sätter in det i ett sammanhang.

Den verklighet vi lever i är på många sätt svår att komma runt. Den finns där så fort vi öppnar ögonen när vi vaknar på morgonen tills vi släcker nattlampan innan vi somnar på kvällen. Utöver alla dagliga upplevelser kompletteras verkligheten också med all den information som vi tar del av genom medier av olika slag. Och det är mycket information som vi matas med dagligen, särskilt i dessa dagar.

Inte för inte har den nuvarande coronapandemin också lett till vad som kallas för en ”infodemi”, det vill säga en masspridning av rykten och felaktig information om coronaviruset.

För att få ett perspektiv kan det vara viktigt att förstå skillnaden mellan att se och att inse. Det vi ser av vår verklighet och det vi läser om den nuvarande pandemin är en sak, och det är lätt att bli skrämd av all information man tar del av.

ANNONS

Att förstå hur det nya coronaviruset påverkar oss och vår framtid är en annan sak. Det behövs både tid och perspektiv för att få insikter om hur den pågående pandemin kommer att påverka världen.

Här har så klart vetenskapen en viktig roll i att studera hur viruset sprids, vilka symtom den orsakar och att på sikt ta fram ett vaccin. Men individen har också ett ansvar i att förstå att det i dag inte finns svar på alla frågor. Den här osäkerheten är så klart svår att leva med. När återgår samhället till det normala? Och kommer jag själv att bli allvarligt sjuk om jag blir smittad?

När framtiden är oviss kan man finna förtröstan i det som varit. En som varit med länge är den förre statsepidemiologen Annike Linde som i en intervju i Dagens Nyheter berättar om sina upplevelser av en tidigare pandemi, den så kallade asiaten som spreds över världen 1957. Annika Linde gick då i grundskolan.

”På tre veckor var hela klassrummet tomt. Alla var sjuka. Men varken jag eller andra som var med då minns någon upprördhet. Mamma och pappa var inte oroliga”, säger Annike Linde till DN.se (3/4-20).

Trots detta var asiaten en brutal pandemi och över fem miljoner tros att dött i sjukdomen. Andra dödliga pandemier under förra århundradet är Hongkong som globalt dödade cirka en miljon människor i slutet av 1960-talet och den än dödligare spanska sjukan som härjade över världen i olika omgångar mellan 1918 och 1920 och skördade mellan 50 och 100 miljoner liv.

ANNONS

Hittills, när detta skrivs, har 95 000 personer dött i covid-19, och stora delar av världen har i princip satts i karantän vilket lett till en kraftig inbromsning i världsekonomin. Med andra ord tycks de omfattande reaktionerna mot coronaviruset orsaka mer skada än själva viruset.

En orsak till de kraftiga åtgärderna kan ligga i att samhället har blivit hyperkänsligt och att människor har fått en större oro än tidigare, menar Annika Linde.

Det kan ligga mycket i det. Men det går inte att komma runt att vi alla ska dö någon gång, att förutsättningen för livet också är döden.

Vår samtid tycks ha ett märkligt förhållande till detta faktum eftersom det innebär en osäkerhet och otrygghet. Därmed blir döden mycket mer skrämmande. Särskilt som ingen vet vem som drabbas hårt av det nya coronaviruset eller knappt får några symtom alls.

Även om det är helt förfärligt att människor avlider under hemska plågor i covid-19 är det viktigt att ha perspektiv och förstå att världen inte håller på att gå under i den nuvarande coronakrisen.

Så här i påsktider kan det då vara bra att påminnas om skillnaden mellan att se och att inse – och att vi i dag inte har alla insikter om det nya coronaviruset.

ANNONS

När man accepterar den faktumet kan man förhoppningsvis bli något lugnad, och påminnas om en annan sak, alla individer har ett värde och kan göra skillnad även i det lilla. Tvätta händerna ofta, stanna hemma om du är sjuk och iaktta social distansering.

ANNONS