Okej, för FFF – som för bara tre år sedan spelade allsvensk fotboll – är det naturligtvis ett misslyckande att hålla till i Ettan.
Medan Tvååker numera är ett etablerat Ettan-lag och det mycket tack vare – skickliga tränare och med stora delar av västkusten som upptagningsområde för spelare som är på väg mot eliten eller inte platsar i de högsta divisionerna.
För att spela i U21 Allsvenskan som vissa (stor)klubbar tycks se som något som katten har släpat in med avhopp och glest spelprogram – det är inte lika utvecklande i längden som att lira i Ettan.
Därför skulle ett lag i Ettan södra inte enbart gynna HBK som då kan sätta talangerna på tillväxt där i stället för att skicka iväg dem. Det skulle gynna hela södra Halland.
Rasmus Lundgren, David Danielsson, Oscar Murro, Marcus Jönsson, Isak Pettersson, Johan Gudmundsson och Axel Berggren – alla är de spelare med Halmstad- och/eller Laholmsförflutet i Tvååkers IF som naturligtvis skulle spela i en klubb här nere med Ettan-status i stället för att pendla de sju milen enkel resa norrut.
Men vägen dit är lika krokig som E6:an är rak.
Fråga BK Astrio som i fjol snubblade på mållinjen i Ettan-kvalet mot ”brunkargänget” IFK Berga som i sin tur sedan fick tvärstopp mot Åtvidabergs FF.
Jag gillar Peter Lindaus filosofi att, med en dårens envishet, bygga på ett offensivt spel som vilar på teknik och bollinnehav och som, när det fungerar, inget annat lag i serien är i närheten av.
Dilemmat för Söndrumsgänget är förstås att de bästa spelarna försvinner uppåt som skyttekungen Remo Gottfredsen Grgic (Falkenbergs FF) och Nils Strandahl (Ahlafors) och att man då får börja om även om hemvändande Emil Håkansson, Jacob Olsson och HBK:s Samuel Svensson den här gången är riktigt vassa spelare i motsatt riktning.
Just det, att ständigt tvingas bygga nytt, har annars blivit Laholms FK:s bästa gren – LFK som nu är tillbaka i tvåan.
Succétränaren Joseph Wahlund har (tillfälligt?) lämnat seriefotbollen för att fokusera på sonens U15-lag i HBK, men Jonas Axeldal är en välmeriterad ersättare.
På pappret.
Samtidigt har sportchefen Peter Åberg lämnat för HBK och av radarparet som fyndade högt och lågt i småserierna i Laholm med omnejd och lyfte upp egna ungdomar återstår alltså – ingenting.
Å andra sidan är det få klubbar på den här nivån som kan ståta med en så välmeriterad lagledning som, förutom nämnde Axeldal, även Kalle Björklund, Joakim Wulff och Andreas Hedström.
Men.
Med framgångarna har LFK också blivit ett attraktivt alternativ att komma till och utvecklas i.
Och tänka sig. Den här säsongen hittar vi inte nyförvärven enbart i de lägre serierna utan i duon från Eskilsminne, Filip Larsson och Zemri Callaku och inte minst – Henrik ”Lill-Garrincha” Johansson, närmast från Ängelholm, men med erfarenhet från Brentfords U-lag, vilket mycket talar för division 2-fotboll på Glänninge park även 2024.
Det lär däremot dröja för IS Halmia som i fjol visserligen kvalade. Men när mängder av erfarenhet och spets nu försvinner med Kristoffer Thydell, Adrian Hallsö, Gjenis Zeqiri och skyttekungen Oskar Rantala Törnfelt (i sommar) och byts ut mot ungdomlig hunger och talang kan ta det ta tid innan tränaren Peter Blomqvist får alla bitar på plats.
Och det är precis vad Halmia bör få, tid.
Tålamod, långsiktighet och kontinuitet – inte minst efter turbulensen och den märkliga kovändningen förra sommaren när Anders Wallin fick gå, trots starkt förtroende i spelartruppen och en andraplats i tabellen, och satsningen på att slussa in egna ungdomar kom av sig.
Inga krav på att stressa sig tillbaka till tvåan utan lugn och stabilitet. Först då kan Halmia börja blicka uppåt igen.
LÄS MER:Förre skyttekungen tillbaka – vill ta Astrio till nya höjder
