De ryska attackdrönarna som i folkmun fortfarande kallas Shahed låter inte längre som mopeder. Deras motorer har uppgraderats från de billiga varianter som förekom 2022. Dagens Shaheder flyger högre och fortare. Men ljudet är likväl karaktäristiskt och kan inte misstas för något annat.
Jag lyssnade på det häromdagen i Charkiv. En Shahed kom in över staden varför jag stannade till på väg in på mitt hotell och spanade mot himlen. Inne på hotellet fann jag receptionisterna stående på en plats där de skyddades av två väggar.
Det är regeln: Om du inte kan ta dig till skyddsrum, ha två stenväggar mellan dig och där det kan smälla. I Charkiv tvingas folk ofta välja den varianten. Närheten till fronten gör att allt går mycket fortare där än exempelvis i Kiev.
Så försvann motorljudet och tjejerna andades ut. Den intuitiva reaktionen är sådan. Men det är lurigt. Tystnad kan bero på att drönaren flugit förbi mot ett mål längre bort. Men orsaken kan även vara att den tvärtom hittat målet just där du är. Drönaren minskar gasen och propellern ändrar vinkeln mot marken när den dyker. Därav den bedrägliga tystnaden före smällen.
Vi pratade om det på hotellet där och då, allvarsamt men i en ton som om det rörde sig om något nästan vardagligt. Som att det är säkrare att tvätta på 40 grader i stället för 60 om man vill bevara tröjans form och färg.
Spåren hängde kvar i himlen som en kondenssvärm
Dödsfaran vävs in i det liv som fortgår och innehåller alla de inslag som finns i exempelvis den svenska vardagen – arbete, studier, fritidsaktiviteter, fester, shopping, matinköp, pendling, småprat i köer – och samtidigt denna tysta beredskap. Den sitter i kroppen även när ingenting händer.
Några dagar senare såg jag luftförsvaret i arbete över Kiev. Ett par salvor från någon sorts luftvärnskanon, luftbriserad ammunition men ingen drönarträff den gången. Spåren hängde kvar i himlen som en kondenssvärm.
Några minuter senare sköts drönaren ändå ner väster om Kiev, i trakten av Makariv. Händelsen snappades upp och publicerades omedelbart i en ukrainsk Telegramkanal, komplett med foto av drönaren som exploderar i luften.
Angriparna tillverkar drönare och missiler i hög takt och utvecklar deras förmåga
Flyglarmet gick på och av under tiden som folk promenerade i eftermiddagssolen och uteserveringarna hade sina premiärsittningar.
Ukraina har tagit sig igenom den hårdaste krigsvintern hittills och det märks i sinnesstämningen. Försvararna håller emot vid fronten och har slagit framgångsrikt mot mål djupt inne i Ryssland i en omfattning som inte setts tidigare.
Men det finns även tråkiga tendenser: Ryssarna fortsätter med sina veckovisa massanfall med allt större volym och allt oftare dagtid då fler ukrainare är ute oskyddade. Angriparna tillverkar drönare och missiler i hög takt och utvecklar deras förmåga.
De angriper nya mål, som passagerartåg, vilket skapar ett osäkerhetsmoment i de tidigare så pålitliga ukrainska tågresorna. Vid passagerarplatserna finns nu instruktioner om vad man ska göra om tåget behöver evakueras. Men glimten i ögat finns även där.
En uppmaning att söka skydd när man tillfälligt klivit av tåget följs av ett lugnande besked: "man behöver inte oroa sig för att bli bortglömd där när tåget ska avgå”. Den torra humorn är en ventil och den fungerar.
