Under tisdagens partiledardebatt i TV4 var det vänsterledaren Nooshi Dadgostar som fällde en av kvällens mer minnesvärda inlägg. Regeringens bostadspolitik har varit så passiv, menade Dadgostar, att det svenska folket knappt vet vem som är Sveriges bostadsminister. Det var hårda ord, men i sak har V-ledaren rätt.
Det främsta problemet är dock att en frånvarande bostadspolitik har varit utmärkande för en rad regeringar i modern tid – oavsett politisk färg. Bostadsministern, som heter Andreas Carlson (KD), verkar ha en liknande syn. Till TT har Carlson tidigare sagt att politikområdet präglas av strukturella problem som har varit bortprioriterade under lång tid (25/5).
Då återstår frågan vad Carlson och hans regeringskollegor kan genomföra för reformer som förbättrar såväl tillgängligheten som underlättar byggandet? Frågar man experterna har en åtgärd pekats ut som en särskilt viktig reform: att avskaffa hyresregleringen. Det har poängterats av EU-kommissionen, Finanspolitiska rådet och så sent som i onsdags underströk även OECD:s generalsekreterare Mathias Cormann även vikten av att genomföra reformen (14/6).
Till Altinget sade Cormann att hyresregleringen i Sverige är en av de striktaste och snedvrider marknaden. Socialdemokraterna och Magdalena Andersson brukar hävda att systemet ger skydd åt människors ekonomi. Men när OECD jämför de nordiska hyresmarknaderna framstår Sverige inte alls som jämlikhetens högborg. Tvärtom framgår det i stället att grannländerna har reformerat sina system i grunden det senaste seklet, medan svenskarna fortfarande dras med en hyresmarknadsmodell med anor från andra världskriget.
Vid införandet av dagens system kan intentionerna ha varit goda men resultatet, som gynnar de som redan är inne och driver de andra ut på en osäker och dyr andrahandsmarknad, är talande. Det är unga vuxna som inte kan flytta hemifrån, par som ofrivilligt fortsätter att bo ihop och större skillnader i trångboddhet mellan låg- och höginkomsttagare än i jämförbara länder.
De senaste åren har medierna i större utsträckning rapporterat om en annan mörk baksida av den reglerade hyresmarknaden – den växande handeln med svartkontrakt. Trots att handeln är mest förekommande i Stockholm, finns flera tecken på att det i allt högre grad sker även runt om i landets medelstora och större städer.
Med ett bostadsbyggande som har tvärnitat på grund av det ekonomiska läget tyder det mesta på att behovet av genomgripande förändringar kommer att bli ännu högre de kommande åren. Att inga större reformer har aviserats än, i kombination med att det bostadspolitiska området är icke-existerande i Tidöavtalet, är illavarslande.
Klart är dock att fortsätta i samma gamla hjulspår som tidigare regeringar, och dra frågan i långbänk är det sämsta Andreas Carlson (KD) kan göra när bostadssituationen är så akut som den är i dag. Det vore betydligt klokare att agera som under pandemin, och ta intryck av experternas rekommendationer – och göra om systemet i grunden.
