Det hänger en ensam, sliten rock i den lilla garderoben man går igenom vid ingången till restaurang Tennstopet i Stockholm. En tanke flyger förbi mig, rocken måste tillhöra en person som litar på sina medmänniskor. Det finns fortfarande hopp om ett bättre samhälle.
Efter garderoben ställer jag mig att vänta på hovmästaren för att anmäla min ankomst. Till vänster finns Tennbarens matsal, en halvtrappa ner, och till höger Matsalen med vita dukar på borden. Det dröjer en minut eller två, innan en kvinna tar emot mig. Jag säger mitt namn och hon tittar på sin skärm. ”Ja, där var du”, säger hon, tittar upp, tar en meny, och säger, ”följ med mig”.
Jag vänder mig mot Matsalen och ser då en man sitta vid ett bord, och det är först nu jag ser att mitt lunchsällskap är på plats. Där sitter den tidigare Folkpartiledaren, och den evige liberalen, Bengt Westerberg.
Jag går fram till bordet, och hälsar – Bengt Westerberg är sig lik. I samband med ett Stockholmsbesök har jag stämt träff med Westerberg, framför allt för att jag vill att han ska få ta del av min bok, ”Jakten på skolan” som handlar om skolsystemet. Det visar sig att han har med sig sin egen bok som kom för några år sedan, ”Westerbergeffekten”.
Efter att vi hälsat på varandra kan jag inte undvika att fråga om framtiden för Liberalerna i och med att Johan Pehrson nyligen meddelat att han ska avgå som partiledare. Av Bengt Westerbergs reaktion förstår jag att han inte har så mycket hopp för partiet han en gång ledde i över ett decennium under 1980- och 1990-talet.
Den följande lunchen blir sedan ett vindlande samtal om samtidens stora frågor och utmaningar utifrån ett liberalt perspektiv. Som liberal blir det alltmer uppenbart att man måste försvara de liberala landvinningar som har gjorts under mer än hundra år. Det är en ovan sits. Jag delger mina farhågor om ett skolsystem som inte fungerar som det borde med tanke på att skillnaderna mellan elever och skolor blir allt större.
Under lunchen tar Bengt Westerberg lite blygsamt upp en anekdot om en förhandling han varit med om, och man behövde spara ett tiotals miljarder. Jag förstår att det handlar om den stora krisuppgörelsen 1992 som regeringen Bildt gjorde med Socialdemokraterna. En stor strid då handlade om införandet av en karensdag eller inte, men som egentligen inte betydde så mycket i pengar när man väl behövde siffersätta den, berättar Westerberg. Det känns igen. Ibland kan den politiska striden handla om detaljer, medan man missar det större perspektivet.
När vi efter lunchen och en kopp kaffe är redo att lämna Tennstopet stannar Bengt till vid garderoben. Ja, det är hans rock som hänger där ensam på en krok. Jag är inte förvånad, rocken är alltså Bengt Westerbergs. Denna rock tillhör en person som litar på sina medmänniskor. Det inger hopp om framtiden. Så länge det finns tilltro till varandra kan vi bygga ett gott samhälle. Låt oss ta fasta på detta faktum – för framtiden. Det är också mitt medskick till den nya partiledaren för Liberalerna.
