Konsekvenserna av klimatförändringarna ser vi redan nu. Vad kan vi göra nu för att anpassa oss och begränsa följderna av den höga halten koldioxid i atmosfären? Svaret är vatten. Effekterna vi ser av klimatförändringarna i Halland består till största delen av för lite vatten eller för mycket vatten, samt extrema temperaturer. Hur kyler vi ner oss och landskapet? Med vatten.
Halland har genomgått omfattande förändringar på landskapsnivå. Efter istiden dominerade lövskogar med ek, lind, alm och hassel. Denna rika tillgång till skog och sötvatten gjorde att Halland befolkades tidigt. På vår familjegård i Fröslida hittar vi bitar av flinta i de sandiga åkrarna som vittnar om tidiga bosättningar utmed Nissans rika dalgångar. Människans framfart bytte ut skogarna ut mot ljunghedar.
Under 1700-talet plågades Hallands folk av flera stora torkor. I mitten av 1800-talet var nästan all skog borta. Sandflykten var ett faktum och ställde till med så stora problem för jordbrukarna att en jätteinsats gjordes för att plantera bergtall utmed kusten.
Resultatet är en biologisk mångfald, ett klimat och en landsbygdsekonomi i kris
Från mitten av 1800-talet ökade befolkningsmängden och efterfrågan på mark ökade. Detta gjorde att man rätade ut diken, torrlade våtmarker och dränerade bort blöta partier. Man räknar med att 90 procent av det vatten som tidigare funnits i åkerlandskapet är påverkat. Vi har fått tillbaka en del skog, men i stället för rika lövskogar dominerar nu granen. I åkerlandskapet har vi gått från små tegar med varierad produktion, till dagens stora gårdar och fält med ensidig produktion och specialisering.
Resultatet är en biologisk mångfald, ett klimat och en landsbygdsekonomi i kris. När landskapet formas efter en industriell modell som kräver omedelbar avkastning, tvingas vi ofta offra den långsiktiga stabiliteten. Näringsinnehållet i grödorna sjunker och virkeskvaliteten brister eftersom vi prioriterat volym framför biologisk balans. I dag har makten över förutsättningarna för både skogen och jorden koncentrerats till ett fåtal industriella storspelare.
Det skapar en tröghet i systemet där den enskilda förvaltaren ofta blir låst i strukturer som motverkar de nödvändiga förändringarna. Men att förvalta jorden handlar inte om kortsiktiga volymmål, utan om att säkra produktionsförmågan för generationer framåt.
För att klara klimatförändringarna är det dags för nästa stora förändring av landskapet. Vi behöver återskapa närvaron av vatten genom att återställa vattendrag och våtmarker och öka markens förmåga att hålla vatten genom att öka kolhalten. En ökad kolhalt i marken skapar hålrum som vattnet kan infiltrera ner genom och lagras i. Denna förmåga i marken skyddar mot både översvämningar och torka.
När vatten avdunstar från träd eller växters blad skapas en lokal kyleffekt. Med vattnet som avdunstar från bladen följer också partiklar som binder ihop mikrodroppar till tyngre regndroppar. Skogen och växterna bidrar alltså till sitt eget regn.
I praktiken innebär detta för skogsbruket en omställning till mångfaldsskogar och plockhuggning. Kalavverkningar skapar kolflykt, erosion, värmeöar och skogsbränder. Har ni någon gång varit på ett kalhygge på sommaren? Det är stekande hett, mossan ligger gulvit och torr som fnöske på marken med stor brandrisk. Vi behöver diversifiera skogen och återväta delar vi dikat ur och låta vattnet återgå till sin naturliga cykel för att kyla och förebygga torkor och bränder.
Inom jordbruket är det dags att fokusera på livet i jorden. I en välmående jord finns miljarder organismer i bara en tesked jord - ett ekosystem vi missbrukat under århundraden. Dessa mikroorganismer består till stor del av kol och får sin mat från växternas fotosyntes. Växterna omvandlar solljus till socker som transporteras till mikroberna via rötterna. Växterna lockar aktivt till sig bakterier och svampar som hjälper växten.
Vi behandlar växterna med kemikalier mot ogräs och svamp
I dagens jordbruk tillför vi konstgödsel och kemikalier som bryter denna symbios. Istället för att samverka med mikrolivet får nu växten lättillgänglig näring, och växten levererar inte längre socker till mikroberna, som svälts ut. Vi behandlar växterna med kemikalier mot ogräs och svamp, varav flera innehåller PFAS. Resultatet är jordar fattiga på liv och fattiga på kol, känsliga för torka och översvämningar. För att vända detta finns ett antal principer att följa som är gällande oavsett plats på jorden:
• Maximera fotosyntesen - håll marken bevuxen året om.
• Skydda markytan - ingen bar jord
• Maximera artrikedomen - diversitet ovan och under jord.
• Minimera störningar - som plöjning och kemiska insatsmedel.
• Integrera betesdjur i systemet - holistiskt planerat bete.
Vi behöver också få in fler träd och buskar i landskapet, bryta upp fält i mindre enheter och integrera vatten i våra system igen i stället för att leda bort det. Nu krävs kunskap, samarbete och investeringar för att stötta de som går före.
Regeringen satsar tiotals miljarder på tekniska lösningar (CCS), men teknik räddar oss inte mot skyfall och torka. Det kan däremot naturen göra, om vi ger den en chans. Satsningar på naturen är billigare och effektivare och ger en mängd mervärden. Gör vi inte denna satsning nu kommer vi inte kunna producera sen. Vi kommer få se våra granskogar dö och våra skördar torka bort eller ligga under vatten. Genom att omforma landskapet kan vi dämpa effekterna av värmeböljor, torka och regn.
Vi har förändrat det halländska landskapet förr, nu är det dags för den viktigaste omställningen av alla: att bjuda tillbaka vattnet, kolet och livet i jorden.
Jessica Johansson
senior omställningskonsult Svensk Kolinlagring samt Miljömatematik Malmö
