Att kunna ta sig till jobbet, hämta barnen, besöka en vän eller handla mat, är för de flesta självklarheter. Men för många är dessa vardagliga förflyttningar allt annat än enkla.
I min forskning vid Högskolan i Halmstad har jag mött människor för vilka resandet blivit en daglig kamp. Inte för att de saknar vilja, utan för att systemen aldrig designades med dem i åtanke.
I Biskopsgården, Göteborg, träffade jag människor som delade med sig av sina vardagsrutiner. Vissa hade ingen egen bil, en del hade inte råd med månadskort. Restiderna var långa, bytena krångliga, och alternativen få. De digitala mobilitetstjänster som ofta lyfts fram som lösningar på de bristande alternativen – elsparkcyklar, delade bilar, smarta appar – fanns inte där. Och även om de funnits, hade de inte med säkerhet fungerat. Det här är en form av transportfattigdom.
Begreppet i sig handlar inte bara om att sakna bil eller pengar till biljetten, utan beskriver ett tillstånd där brist på mobilitet begränsar människors möjligheter att delta i samhället genom att få och behålla jobb, nå vård, bygga relationer, eller gå i skola. Det är en tyst utestängning som sällan syns i vare sig designpraktik eller statistik, men som formar människors liv.
I en av våra studier intervjuade jag mobilitetsplanerare från flera europeiska städer. Ett tydligt mönster framträdde som enkelt kan beskrivas med att sociala värden ofta hamnar i skymundan.
Projekten styrs av mätbara mål – minskade utsläpp, fler resenärer, appnedladdningar – medan frågor om rättvisa, tillhörighet och vardagsliv behandlas som “mjuka” tillägg, oftast långt efter att det som ska lösa den berömda effektiviteten (vanlig faktor som mäts när vi pratar om transport) redan är både bestämt och implementerat.
En planerare beskrev hur kvalitativa insikter om människors behov ofta avfärdas som “icke statistiskt signifikanta” och en designer berättade att de som försökte lyfta sociala perspektiv kallades för ”det där galna mjukvärdesfolket”. Resultatet blir antaganden i stället för förståelse.
När nyanser försvinner, försvinner också möjligheten att skapa lösningar som faktiskt fungerar
Transportplanerare utgår från att den som cyklar i dag tidigare körde bil, eller att den som delar bil har gjort sig av med sin egen, men verkligheten är mer komplex än detta nyansfria antagande. När nyanser försvinner, försvinner också möjligheten att skapa lösningar som faktiskt fungerar (för fler än mellanchefen på ditt jobb).
Kommunikation prioriteras över dialog, och rutiner för att involvera medborgare på riktigt är som borttappade. Dessutom betraktas projekten som avslutade när en tjänst lanserats, utan uppföljning av hur den påverkar människors liv på sikt, och på så sätt förblir hållbarhetsmålen snarare en byråkratisk checkbox än en verklig strävan.
Men det hade kunnat vara annorlunda, för i Biskopsgården såg jag chattgrupper där grannar delar på månadskort, nätverk för att låna ut barnvagnar och möbler, lokala eldsjälar som visste vem som behövde hjälp och vem som kunde ställa upp. Det fanns en infrastruktur för mobilitet, men den var byggd på relationer snarare än teknik.
Det fick mig som människa att minnas tidiga lördagssamlingar utanför Älmekulla för bortamatch mot Räppe, där föräldrar kom överens om vem som körde, och som forskare i design att tänka om.
I Halmstad, liksom i Göteborg, finns stadsdelar som har hamnat utanför
I stället för att designa tjänster från utsidan, menade att hjälpa människor på insidan, började jag ställa mig frågan: Hur kan vi stötta det som redan finns? Svaren jag fann handlar mindre om nya appar och mer om nya sätt att tänka kring mobilitetstjänster – vilka som äger och förvaltar dem, men främst vilka de designas för.
I Halmstad, liksom i Göteborg, finns stadsdelar som har hamnat utanför. Det handlar inte nödvändigtvis om dramatiska klyftor, men om mönster som sakta cementerats och därmed uteslutit människor från att vara med och bestämma.
Min forskning har lärt mig att de bästa svaren ofta redan finns i lokala praktiker och rutiner hos dem vi sällan frågar, i de gömda mobilitetslösningarna. Hur hållbar kan en framtid bli om vi inte frågar dem?
Oliver Weberg
doktorand i informationsteknologi vid Högskolan i Halmstad
