I rapporten “När lågkonjunkturen kommer”, från hösten 2017, varnade Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson för utsatta gruppers situation på arbetsmarknaden. Trots en långvarig högkonjunktur hade arbetslösheten i dessa grupper – främst utrikes födda och unga utan gymnasieutbildning – bitit sig fast på nivåer uppemot 15-20 procent.
Erfarenheterna av tidigare kriser visar dessutom att det är dessa grupper som slås ut först i en lågkonjunktur och att många av dem aldrig kommer tillbaka till arbetsmarknaden.
Tre år senare är krisen här, och Mats Persson riskerar tyvärr att få helt rätt. Förra fredagen (3/4) presenterade han uppdaterade prognoser om den svenska ekonomin och situationen för utsatta grupper på ett seminarium i riksdagen.
Möjligen är det till och med värre än någon velat tro. Den ekonomiska nedgången i USA är ojämförlig: vissa bedömare tror att BNP faller med en tredjedel under andra kvartalet. Det kommer snart att drabba svenska exportföretag.
Återhämtningen i Kina går långsammare än många hade hoppats, vilket påverkar industrier som importerar insatsvaror därifrån. Och jämfört med den mestadels hemlagade 1990-talskrisen sjunker intäkterna i de hårdast drabbade branscherna – exempelvis mode, restaurangliv och nöjen – ännu mer dramatiskt.
Tyvärr är det också där som många från de utsatta grupperna arbetar.
Alla hoppas att återhämtningen ska gå snabbt när smittspridningen till slut dämpar sig. Men det förutsätter att inte stora delar av näringslivet befinner sig i konkursförfaranden vid det laget. Som siffror från Svenskt Näringsliv visar riskerar vartannat företag konkurs inom två månader, om de inte får kapitaltillskott.
Det finns alltså minst sagt goda skäl för staten att agera kraftfullt och snabbt. Liberalerna vill exempelvis se generösare regler och större statligt ansvar för permitteringar. Det är en bra början.
Men det finns också anledning att fundera över hur situationen för utsatta grupper kan mildras, om inte de närmaste månaderna så på medellång sikt. Det måste finnas både incitament att arbeta och jobb att utföra. Långt innan coronakrisen har det varit ett problem att Sverige har så få enkla jobb. Nu riskerar problemet att bli akut.
Trösklarna till arbetsmarknaden måste sänkas och ingångslönerna bli lägre. Anställningsskyddet kan inte längre tillåtas utgöra en mur mellan trygga jobb och arbetslöshet.
Januariöverenskommelsen innebär planerade reformer på flera av dessa områden. Coronakrisen måste dock innebära att några av åtgärderna förstärks eller tidigareläggs. Särskilt med tanke på de egentligen redan kommer för sent.
Strukturella reformer för arbetsmarknaden hade behövts redan förra gången Mats Persson varnade för lågkonjunkturen.
