Vem såg The Who 1966?

The Who spelade högt och slog sönder instrumenten, på Parken i Halmstad. 50 år senare har någon översatt Larz Lundgrens HP-recension från konserten, och lagt upp den på en Facebooksida om The Who.

ANNONS
|

Det var 1 200 personer som hade samlats i Parken den där måndagskvällen, 24 oktober 1966. Priset för att se ett av världens populäraste band var tiokronor (håll med om att vissa saker var bättre förr?).

En av dem som var på Who-galan (som den kallades) var den då 22-årige Larz Lundgren, som frilansade och skrev om pop i HP.

– Är det 50 år sedan? Det är inte klokt, säger Larz när jag ringer upp honom i Malmö, där han bor sedan länge.

Han är häpen men glad över att någon har letat upp – och översatt! – hans recension.

ANNONS

– Det verkar helt otroligt.

Men det är sant. Recensionen ligger på en Facebooksida om The Who och har blivit en snackis på Facebook och kommenterats av många Halmstadbor. Flera av dem som var på plats minns den magiska kvällen 1966.

Läs även: KRÖNIKA: Jag blev fetblåst av The Who på hösten -66

Det var under popmusikens gyllene år, när musiken svepte fram som en stormvind över västvärlden. Beatles och Stones må ha varit den brittiska popens kungar, men The Who låg bara snäppet under.

Bandet hade slagit igenom 1965 med flera hits, framför allt ”My generation” som hade blivit en paroll för en hel – just det – generation (”hope I die before I get old”).

Kolla även in ett SVT-inslag med The Who här!

När The Who kom till Halmstad hade de hunnit få ännu fler framgångar på topplistor runt om i världen, och singeln ”I’m a boy” var högaktuell.

Larz Lundgren konstaterade också i HP-recensionen 25 oktober att ”en av världens högst betalda popgrupper” hade ”drabbat halmstadpubliken”.

Han hyllade musiken och bandets agerande på scenen. De vill ”att publiken ska få något att titta på” skrev han och berättade som sångaren Roger Daltreys prästrock, gitarristen Pete Townshends blazer som var utformad likt den brittiska flaggan och trummisen Keith Moons lekande med pinnarna vid ett trumset som hade räckt till två ordinära dansorkestrar”.

ANNONS

Larz Lundgren konstaterade vidare att ”det är popkonst som The Who visar upp” och uppehöll sig mycket vid finalen. Bandet var känt för att slå sönder sin utrustning i kvällens sista låt, ”My generation”, och så gjorde de även i Parken – inför en imponerad recensent.

Han skrev att bandet förstörde allt ”för att visa sin misstänksamhet och sitt förakt för konventioner och stelheter i det dagliga livet runt dem”.

I dag är Larz 72 år och jag undrar om han fortfarande står för den åsikten.

Var instrumentmassakern inte i själva verket en pr-grej?

– Jo, visst var det så, säger Larz med ett skratt.

Han kom även bakom scenen och pratade med bandet, vilket han redogjorde för i krönikan ”Popcorner” i HP lördag 29 oktober 1966.

Kvartetten var trevlig men inte så lättpratad. Basisten John Entwistle tittade ner på sitt instrument, Roger Daltrey intresserade sig mest för ”en medhavd skönhet” medan Keith Moon fick ”helfestliga infall tillsammans med ett otroligt minspel”.

Pete Townshend ”stirrade konstigt på den han pratade med, vilket fick hans något väl tilltagna luktorgan att verka ännu större”.

– Jag fick en känsla av att han var döv, för han svarade på helt andra frågor än dem jag ställde. Efteråt fick jag hitta på frågor som passade till svaren, säger Larz som i alla fall fick veta att gitarristen kunde få sitt instrument att låta som ”10 tromboner, 21 trumpeter, 14 saxofoner, 3 bastubor eller en halv symfoniorkester”. Alltså: bandet behövde ingen kompgitarrist.

ANNONS

John Entwistle försäkrade också att alla i bandet var vänner. Det hade spridits ett rykte om att de ofta slogs, men det var blott en reklamklyscha.

Det berättade Larz Lundgren sin krönika, i en av de popartiklar han skrev på den tiden i HP. Han såg och recenserade många band som kom till Halmstad, vilket han har berättat om i krönikor i HP genom åren och i sina böcker.

– En gång skjutsade jag Manfred Mann i min skruttiga Opel Rekord, till en klubb på Norra Vägen. The Who fick jag inte lika bra kontakt med, men det var en fantastisk kväll i Parken.

Larz Lundgren i HP:s Popcorner lördag 29 oktober 1966:

Har ni fått tillbaka hörseln efter Who-galan? Av alla högljudda popgrupper man har hört, tog väl 1 alla fall de priset!

The Who består privat av fyra glada killar som var kul att prata med, även om till exempel John Entwistle verkade lite disträ. Hon knäppte oavbrutet på sin bas och tittade ner i golvet när mån tilltalade honom.

Keith Moon däremot, hade samma jargong bakom som på scenen, det vill säga helfestliga infall tillsammans med ett otroligt minspel. Roger Daltrey intresserade sig mest for en medhavd skönhet och Pete Townshend slutligen, stirrade konstigt på den han pratade med, vilket fick hans något väl tilltagna luktorgan att verka ännu större.

ANNONS

Om det är någon som undrar varför inte gruppen har någon kompgitarr, så förklarade Pete det med:

"Jag kan få den här maskinen att låta som 10 tromboner, 21 trumpeter, 14 saxofoner, 3 bastubor eller en halv 'symfoniorkester — vad skulle vi då med en kompgitarr till?"

Han talade alltså om sin tolvsträngade gitarr och jag tror han överdrev något...

Men efter att ha hört honom i aktion, förstår man att det ar onödigt med ytterligare ett instrument!

John Entwistle trodde inte att svensk popmusik hade någon framtid i England. De svenska grupperna är nog lite efter sin tid.sade han, och de måste ha något alldeles speciellt för att ha någon som helst chans.

När jag frågade vilka han hade hört, visade det sig att han aldrig hade hört en enda. Men han kände Tages...

Dagen innan The Who spelade i Halmstad, hade de framträtt i Odense.

Där hade publiken fördärvat inredningen för 10 000 kronor. Sådana saker får grabbarna ersätta. Likadant var det i Köpenhamn och det betyder att deras framträdande inför publik kan bli en ren förlust. Det orsakar förstås att killarna kan bli lite deppiga och inte vågar dra på för fullt på alla ställen de kommer till. The Who är ju en grupp som verkligen vill spela ut ordentligt och de kände sig lite hämmade här i Skandinavien, där de själva får betala skador som publiken orsakar.

ANNONS

I England är de inte vana vid sådant.

De gjorde Inte TV-inspelningar under detta Sverigebesök, men de har gjort filmstumpar hemma i England för bland annat Drop In.

Slutligen berättade John att det gamla talet om osämja inom gruppen kan avfärdas som en gammal reklamklyscha. Det fanns heller inget som motsade hans uttalande. The Who verkade synnerligen tillfreds med varandra.

Jag skrev i tisdags att Nicc-A-Teen's var tråkiga på scenen. Egentligen borde jag ha skrivit detsamma om Mad Teachers, som var ännu mer amatörmässiga i sin scenstil, men av någon anledning glömde jag det.

Samma sak gäller faktiskt alla grupper som Inte har nått några svindlande toppar. Aldrig får man se några försök till originalitet. Lite mer inlevelse och action på scenen om vi får be. Det är väl i alla fall roligt att spela??

Larz

Läs även i HP:s digitala arkiv, 25 oktober 1966, sidan 7, och 29 oktober 1966, sidan 8.

Låtlistan i Parken 1966

De här låtarna spelade The Who under sin turné på hösten 1966, men bandet kan förstås ha gjort någon ändring i Halmstad.

Det var en intensiv turné: 22 oktober spelade The Who i både Simrishamn och Höör, och 23 oktober i Malmö och Odense.

Men måndag 24/10 var det bara i Halmstad (bandet måste ha haft med sig många extra instrument och högtalare, med tanke på ”slakten” vid varje konsert).

Här är låtlistan från spelningen:

”Heat Wave”

”Dancing in the Street”

”Barbara Ann”

”I Can’t Explain”

”Anyway, Anyhow, Anywhere”

”Daddy Rolling Stone”

”Uptight (Everything’s Alright)”

”So Sad About Us”

”Substitute”

”See See Rider”

”Baby Don’t You Do It”

”A Legal Matter”

”I’m a Boy”

”My Generation”

ANNONS