Det är jag som har skrivit artikeln om The Who’s besök i Halmstad, hela tiden med en molande smärta i själen.
Jag blev nämligen fetblåst av samma band, den hösten. Det är ett av de största sveken i mitt liv.
Jag var elva år 1966 och levde för popmusik men eftersom jag bodde i Örnsköldsvik, 60 mil norr om Stockholm, fick jag inte se några stora band live. Svenskarna i Tages, Shanes och Hep Stars kom titt som tätt – och de var bra – men aldrig, aldrig de engelska superstjärnorna.
Ni kan därför säkert förstå min upphetsning när jag fick veta att The Who skulle besöka stan, samtidigt som singeln ”I’m a boy” ständigt snurrade på min grammofon. Jag älskade bandet och sparade veckopengar för att ha råd till entrén. Det skulle kosta 14 kronor, om jag minns rätt (fyra kronor mer än i Halmstad).
Men en dag kom dråpslaget: en annons i lokaltidningen meddelade att konserten var inställd.
Jag sjönk ner i ett lika tårfyllt som kolsvart mörker, och det varade resten av hösten.
Några år senare sa någon att The Who ställt in för att de hade insett hur långt det var att åka till Örnsköldsvik, men det var en uppgift i sjunde hand – och jag tvivlade.
Om man klarar av att vitalisera och förnya en musikgenre ska man väl för fan kunna titta i en kartbok! Innan man bokar spelningar!
Jag fortsatte trots allt att gilla The Who i många år, men det var hela tiden något som skavde.
Jag hade sett popmusiker som mina trygga ledsagare i en kaotisk värld, men nu skulle jag aldrig mer lita på dem.
”Won’t get fooled again”, för att citera The Who.
