På senare tid har en tilltro till kärnkraften spridit sig som en epidemi över stora delar av det svenska samhället trots att de objektiva kriterierna saknas. På kort tid har alla svenska högerpartier KD, L, M och SD, börjat konkurrera om vem som är mest kärnkraftsvänlig.
Det gäller både att förlänga livet på de utdömda reaktorerna och att hoppas på nya minireaktorer och nygamla ”fjärde generationen”. Men epidemin har också drabbat en del välinitierade krafter i MP, V och S nu senast Tankesmedjan Tiden S på DN Debatt (9/12) och dagen innan Rikard Warlenius (V) i Dagens ETC.
Högerns kärnkraftsvurm brukar förklaras med dess brist på klimatpolitik. Snarare beror den på arten av dess klimatpolitik. Överordnat vill de att den ekonomiska tillväxten ska fortsätta och privilegierna ska bestå. Då passar det att gasa på med både kärnkraft och förnybart. Det finns inget motstånd mot den våldsamma överkonsumtionen som drivs av överskottsenergin.
Biltrafiken ska fortsätta växa med allt fler och tyngre elbilar. Man vill inte inse att även om utsläppen av koldioxid skulle gå ned till noll så krävs dessutom en halvering av konsumtionen. Svenskarna använder sig i nuläget av resurser från fyra jordklot, varav två beror av utsläppen, ett av matkonsumtionen och ett av konsumtionen av skogsprodukter.
Kärnkraften är varken koldioxidneutral eller planerbar. Den är inte heller fossilfri. Men på Nobeldagen meddelar M och KD att de lämnar energiöverenskommelsen för att ge plats för den ”fossilfria” kärnkraften i den framtida svenska energiförsörjningen. De har uppenbarligen inget emot att staten tar över ansvaret för den stora förlustaffären och gigantiska kostnader för den olösta avfallshanteringen och riskerna för oöverblickbara olyckshändelser.
Kärnkraftsvännerna har också haft viktig hjälp av IPCC som med sin auktoritet lurat hela världen med ett antal scenarier för 2030 respektive 2050 för att nå det viktiga 1,5-gradersmålet. Det märkligaste är den snåla bedömningen av ökningen för förnybart, främst sol- och vindkraft. Det är också helt orealistiskt att räkna med en drygt 60-procentig ökning av den tynande kärnkraften till 2030, alltså om 10 år.
Det tar cirka 15 år att få fram ett kärnkraftverk och kostnaderna är numera minst dubbelt så höga som för motsvarande effekt via sol eller vind. Dessutom är koldioxidutsläppen för kärnkraft i ett livscykelperspektiv avsevärda! De är drygt dubbelt så stora som för solkraft och sex gånger så stora som för vindkraft. De kan växa när man i framtiden har en lösning på avfallsproblematiken.
En lobbyverksamhet från kärnkraftsindustrin är också högst sannolik. Det gäller främst tyska Uniper, den smutsiga delen av EON som knoppades av 2016 och som till 50 procent ägs av finska Fortum. Uniper, Fortum och Vattenfall är de stora sammanflätade ägarna av svensk kärnkraft och de oroas nu av att vindkraften håller på att konkurrera ut kärnkraften. Stora resurser satsas på att grönmåla kärnkraften och bädda för statliga bidrag.
Kärnkraften var för några decennier sedan en del av den stolta svenska identiteten. Utöver minnet av den nationella stoltheten kan bristen på kollektivt minne ha banat väg för epidemin. De stora katastroferna, särskilt Tjernobyl och Fukushima, ligger så långt bort i tid och rum att de inte finns i medvetandet hos dagens svenska politiker och opinionsbildare.
Detta trots att de fortfarande kräver stora resurser för att läka sår i natur, infrastruktur och vatten. Och trots att överlevande fortfarande lider av strålningsskador.
Jan Strömdahl
ordförande Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen
Susanne Gerstenberg
styrelseledamot