1950-talet står för många i ett förklarat skimmer. Det andra världskriget med krigsångest och ransoneringar var över. Det här var ett årtionde som kännetecknades av ekonomiska framsteg, full sysselsättning och optimism. Barnen gick i allmänhet en mycket bättre framtid till mötes än den som deras föräldrar hade haft att hantera.
Nu började också rivningen av de gamla, omoderna husen som ersattes av större byggnader av en hög klass. Arkitekturen var enkel med i huvudsak räta vinklar och få dekorationer. Husens fasader bestod oftast av ljust, rött tegel eller ljusa, putsade fasader.
Fick rollen som en ringled
En gata vars södra del formades av 1950-talet var Karl XI:s väg. Den fick nu rollen som en ringled runt innerstaden och knöt an till den nya Slottsbron som stod klar 1956. Rondellen, som fortfarande bär sitt namn som om den vore den enda i Halmstad, byggdes samtidigt.
Låt oss titta på bebyggelsen i det här området. Naturligtvis dominerar höghuset vid rondellen som när det byggdes gav oss barn en känsla av att befinna oss i USA. Huset var ju så högt! Det är ritat av arkitekten Hugo Winger. Efter ett antal år i Norrland flyttade han till Halmstad 1941 och här bedrev han från 1943 en egen arkitektfirma. Byggnaden, egentligen är det två sammanbyggda hus, består av åtta våningar med från början 48 lägenheter med två till fyra rum. Huset har en gles korsvirkesstruktur med synliga betongbalkar och däremellan ljusrött tegel. Utsikten var och är fantastisk. Lägenheterna blev mycket eftertraktade.
Centralantenn för tv-mottagning
Norr om höghuset följde ett litet mellanhus. Det var från början en utställningshall bland annat för bilar. Ytterligare norrut byggdes ett fem våningar högt HSB-hus med 36 en- och tvårumslägenheter. Det stod klart 1957. Bland finesserna märktes då centralantenn för tv-mottagning och kylskåp på 142 liter.
Ännu längre norrut byggdes det sju våningar höga Tempelriddarhuset som enligt min uppfattning är en av Halmstads arkitektoniska pärlor. Även det ritades av lokala arkitekter, Gösta Fredblad och Hugo Höstrup. Det blev färdigt 1958. Den här byggnaden följer inte parallellt Karl XI:s väg utan mittdelen är indragen och knyter an till de övriga husdelarna i spännande vinklar. Även en del fönster är utåtvinklade på ett för 1950-talet djärvt sätt.
Huset rymde 49 lägenheter och 16 garageplatser för hyresgästerna. Det var vanligt att de nya husen i innerstaden hade parkeringsgarage i källarplanen. På så sätt minskades behovet av parkeringsplatser i en innerstad som började få svårt att rymma den ökande bilismen. Mittdelen av byggnaden, med en fint glasad entré, rymde kontor. På nedre plan låg en lokal speceriaffär. Det här var innan varuhusen hade kommit till staden. Likaså flyttade konditori Regnbågen med sockerbagaren Ingvar Thornberg in. Vi kan fortfarande njuta av konditoriets neonskylt som speglar 1950-talets formspråk.
Marmorgolv och NK-möbler
På Karl XI:s vägs östra sida byggdes 1953 Svenska kyrkans pastorsexpedition. Administrationen med bland annat folkbokföringen hade ökat i volym och de moderna prästerna behövde expeditioner, samtalsrum med mera. Byggnaden ritades av Oskar Nygren, ännu en lokal förmåga. Exteriören var ljus och enkel även om entrén var imponerande med ett stenvalv och en väggrelief med S:t Nikolaus. Interiören var förvånansvärt påkostad med marmorgolv, armatur från Orrefors och möbler från NK.
Brogatan har tidsmässigt en mer blandad arkitektur. Ett femtiotalsbygge sticker emellertid ut. Det är det Berlingska huset i korsningen vid Hantverksgatan. Egentligen går byggnaden genom hela kvarteret och består av tre fastigheter. Två av dem byggdes av glasmästaren Gösta Berling och ett av handlanden Tuve Jepson. Byggnaden som blev klar 1959 ritades av arkitekterna Sten Samuelsson och Fritz Jaenecke. Här talar vi om ”stjärnarkitekter”. Samuelsson blev professor i på Tekniska högskolan i Lund. Jaehnecke hade sin rötter i Tyskland men flyttade till Skåne 1937. Tillsammans ritade de båda Nya Ullevi i Göteborg inför VM i fotboll 1958.
Byggnationen är generellt ganska hög och ger karaktären av en stor stad.
Även här finns den för årtiondet typiska korsvirkeskonstruktionen där de bärande betongbalkarna syns på utsidan och inramar partier med rött tegel. I byggnaden mot Brogatan låg Oscar Jepsons speceributik. Den var hypermodern med självbetjäning i mjölkdisken. Tyvärr fick den stängas då varuhusen kom till stan cirka fem år senare.
En riktigt fin 1950-talsgata i Halmstad är Fredsgatan. Byggnationen är generellt ganska hög och ger karaktären av en stor stad. Affärerna på husens bottenplan är ganska små och minner på så sätt om en tid före varuhusen och de stora affärskedjorna.
Här hittar vi det eleganta gamla Stadsbiblioteket, idag Noll-tre-fem, som stod klart 1953 även om ritningarna var tio år äldre. Arkitekten var Fredrik Wetterqvist som var stadsarkitekt i Halmstad 1930-1949. Husets stil innehåller inte så mycket 1950-tal utan snarare drag av nyklassicism eller ”Swedish Grace”. Tyvärr blev det här biblioteket snabbt för litet.
Rakt över gatan hittar vi Folkets Hus med Halmstads Teater. Här låg också biografen Figaro och ligger fortfarande den charmiga Restaurang Jarlen. Byggnaden ritades av arkitekten Gösta Hedström som var knuten till kooperationen. Han hade tidigare ritat Sveriges första självbetjäningsaffär på Odengatan i Stockholm
Teaterdelen är en blandning mellan funktionalism och kubism. Folkets Hus kan betecknas som sentida tegelfunkis men ger trots sin enkelhet ett monumentalt intryck. Observera på bilden att fönstren från början hade längsgående spröjsar. Dessa togs bort vid en renovering som Halmstads kommun gjorde sedan de hade tagit över byggnaden. Det dödade formspråket och gjorde byggnaden mycket mer intetsägande.
Sammanbyggnaden av arbetarrörelsens Folket Hus och Halmstads Teater gjorde det möjligt att till ett rimligt pris få två ”klassbyggnader” till staden. Samtidigt speglar detta hur sammanflätad dåtidens socialdemokrati var med kommunen.
Efter korsningen mot Kungsgatan får man hoppa över första huset på norra sidan som är lite äldre. Sedan följer på båda sidor om gatan bostadshus som är mycket typiska för det sena 1950-talet. Det är byggda i ljust, rött tegel eller med putsad fasad i ljusa färger. Det är i de här byggnaderna som många av de trevliga, små affärslokalerna ligger. Gå dit och njut av intrycken från en tid som talar om Halmstads omvandling efter världskriget, en tid av god levnadsstandard och optimism inför framtiden. Det är 1950-talet i ett nötskal.
Läs också:
