Gunnar Dahmén föddes 1909 i Halmstad, en stad som då präglades av att hamnen var belägen mitt inne i centrum, söder om Österbro. Just sjöfart och fartyg skulle komma att prägla hans liv. Pappa Elof var däremot lektor i latin på stadens läroverk. Mamma Elva var folkskollärare och arbetade på Västra Folkskolan, i dag Brunnsåkerskolan.
1928 tog Gunnar Dahmén studenten och fortsatte till Lund för att studera teologi. Det blev en kandidatexamen 1933 och en licentiatexamen 1939. Under studietiden medverkade han bland annat som skribent i Sydsvenska Dagbladet och var även aktiv i Kristerliga studentsamfundet. I den här föreningen initierade Gunnar Dahmén en allians med den radikala studentföreningen Clarté. Gunnar Dahmén blev 1938 ordförande i Studentkåren. Han visade integritet och mod då han engagerat argumenterade för att de förföljda, tyska judiska studenterna skulle ges en fristad i Sverige. Studentkårerna i både Uppsala och Lund motsatte sig detta.
Gunnar Dahmén och hustrun Gerd drabbades också av de tyska luftangreppen då blitzen drog igång på hösten 1940. De fick liksom Londonborna tillbringa natt efter natt i husets källare eller i något skyddsrum.
På sommaren 1939 kontaktades Gunnar Dahmén av pastorn vid Sjömanskyrkan i London som hade läst och imponerats av hans artiklar i Sydsvenska Dagbladet. Ville han kanske komma till London och arbeta för Sjömanskyrkan under åtta månader? Gunnar Dahmén tackade ja och det blev ett beslut som skulle komma att forma hans liv. I september 1939 bröt andra världskriget ut och åtta månader kom att bli mer än tio år!
Arbetet i Sjömanskyrkan handlade traditionellt om att besöka fartyg med svenska sjömän samt lämna tidningar och böcker. Kyrkan ordnade också gudstjänster, föreläsningar, konserter och sociala sammankomster. Man erbjöd skriv- och läsrum samt möjligheter till ett enkelt, tillfälligt boende. Julfirandet med julklappar, som skänkts från Sverige, var en mycket uppskattad tradition. Arbetet i Sjömanskyrkan präglades under perioden 1939-1945 också av de svenska sjömännens många gånger svåra och tragiska öden under världskriget.
Gunnar Dahmén och hustrun Gerd drabbades också av de tyska luftangreppen då blitzen drog igång på hösten 1940. De fick liksom Londonborna tillbringa natt efter natt i husets källare eller i något skyddsrum. Även Sjömanskyrkan ute i East End träffades och verksamheten flyttades in till svenska kyrkans mer centralt belägna lokaler.
Ett problem var att Gunnar Dahmén inte var prästvigd och därför inte kunde upprätthålla en tjänst som sjömanspräst. När kurirflyg startades mellan Sverige och Storbritannien flögs han hem och prästvigdes för att sedan återvända och 1942 utses till sjömanspräst i London och Glasgow.
Han tjänstgjorde också som präst för tyska krigsfångar. Det berodde på att han talade tyska flytande. Dessa människor var i stort behov av själavård. Gunnar Dahmén konstaterade efteråt att detta var ett uppdrag som inte gav några popularitetspoäng i Sverige men som var lika viktigt som andra andliga uppgifter.
Gunnar Dahmén blev kvar med sin familj i London tills Sjömanskyrkans byggnader var återuppbyggda efter krigets härjningar. 1951 blev han domkyrkoadjunkt i Lund. Han sökte sig dock vidare och prövade bland annat att söka en prästtjänst i Söndrum som han inte fick. Istället blev han 1952 ansvarig för Sveriges Radios religiösa program och därmed hela Sveriges radiopräst.
Det här uppdraget var inte enkelt men Gunnar Dahmén hade en klar linje. Guds ord skulle predikas på ett traditionellt sätt i direktsändningar från olika kyrkor. På så sätt fick lyssnarna ”gå” till kyrkan och ta del av gemenskapen där. Om programmet sändes från en studio menade Gunnar Dahmén att det var prästen som istället kom hem till lyssnaren, något som han upplevde som en sämre variant. Vad han starkast motsatte sig var religiösa underhållningsprogram. Ett talesätt ska ha varit att ”den som viger sig vid tidsandan riskerar att bli änkeman”.
Gunnar Dahmén myntade uttrycket ”filmbordeller” vilket inte uppskattades av den dåtida filmbranschen.
År 1966 utsågs Gunnar Dahmén till hovpredikant. 1969 lämnade han radion och blev ansvarig för de religiösa programmen på TV, med tiden enbart på kanal 1. Det var då han ibland kallades ”TV-biskop”. 1974 gick han i pension. Under en period hade han också haft uppdrag i dåtidens statliga filmcensur under en tid då erotiken inom filmindustrin ansågs stå för realism och frigjordhet. Gunnar Dahmén myntade uttrycket ”filmbordeller” vilket inte uppskattades av den dåtida filmbranschen.
Gunnar Dahmén fick ett långt liv som pensionär. Det präglades av hans olika intressen. Han skrev artiklar i olika tidningar, bland annat återkommande i Hallandsposten. Artiklarna handlade inte bara om teologiska frågor utan även om filosofi och aktuella samhällsfrågor. Även tre böcker hann han med, nämligen ”Profeter, predikanter, propagandister” (1972), ”Bilderna berättar” (1974) samt ”Luther – igår, idag och imorgon” (1982). Gunnar Dahmén var också en ofta anlitad föredragshållare.
Kärleken till hemstaden Halmstad bestod genom livet. Gunnar Dahmén var mycket aktiv i Föreningen Halmstadlärjungar i Stockholm, där han under många år också fungerade som ordförande, kallad rektor. Några somrar tjänstgjorde han som sommarpräst i S:t Olofs kapell i Tylösand.
Då den sista traditionella studentexamen firades i Halmstad 1968 genomfördes en manifestation på Stora torg med gamla studentklasser från år 1900 och framåt. Gunnar Dahmén var huvudtalare och berättade om färgstarka personer från sin ungdoms läroverk som han också hyllade genom att beskriva den djupa känsla av gemenskap med skolan som de gamla eleverna kände.
Gunnar Dahmén var en skicklig och övertygande talare och skribent. Som sällskapsmänniska var han väldigt allmänbildad och underhållande. Oavsett roll hade han en naturlig pondus genom sin personlighet, sin stora fysiska längd samt med utseende och klädsel som en engelsk gentleman.
År 2000 gick Gunnar Dahmén ur tiden efter ett mycket variationsrikt och spännande liv. 20 år innan dess hade han varit en av de första gästerna i Lasse Holmqvists TV-serie ”Här är ditt liv”. Jag vill rikta ett stort tack till dottern Ellen som hjälpt mig med uppgifter till den här artikeln. Gunnar Dahmén är begravd på Stora Sköndals kyrkogård söder om Stockholm.
Läs fler texter i serien Vår historiska stad:
Kungamötet 1619 – så här gick det till
Minnen från verkstaden hos herrarna Hejdeman
Tveksamt om Kirsten någonstin besökte ”sitt” hus
