Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

”Ur en lågmäld synvinkel” – trea i novelltävlingen/vuxen

Marita Vodopija Fransson från Steninge utanför Halmstad kom trea i novelltävlingens vuxenklass. Så här tyckte juryn om hennes novell ”Ur en lågmäld synvinkel”: ”En väl strukturerad och sammanhållen historia, med variationsrikt språk och en inre dialog som griper tag i läsaren. Om längtan, hopplöshet, hopp – och utanförskap.”

Ur en lågmäld synvinkel 

 

Fållar. Stövelskaft. Byxben. En handväska som studsar mot en höft. En knuten näve i en handske. Fyllda varukassar. Allt passerar. Då och då ser jag ett öppet ansikte med ögon som inte dömer. Ett litet barn iklädd overall, som saktar ner och betraktar. Men blir bryskt dragen i ärmen och puttad framåt av någon som inte vill se. Se mig. Se vad jag är. Se vem jag är. Inuti alla lager av syntet och fleece. Bakom min jacka. Under min sjal. På min kasse fylld av filtar.

Vem är jag? Vad är jag?

Jag vet knappast själv. Jag var någon en gång. Någon som fanns. Omkring mig fanns människor som såg mig och behövde mig. Men vem har jag blivit nu? Varför finns jag inte nu? Jag hör ju hur mitt hjärta slår!

Jag märker hur mina fötter domnar mer och mer under dagen. Min rygg värker då jag ställer mig upp. Mina ben är stela. Fötterna är iskalla och fingrarna frusna.

Jag reser mig upp för att gå in i varuhuset och värma mig en stund. Då är jag för en stund nästan en av dem. Jag är lika lång som flera av kvinnorna som hastar förbi. Min hårfärg är snudd på densamma som kvinnan har, som lämnar in paket på posten. Men mina kläder avslöjar mig. De berättar att jag är någon annan, någon som inte hör hit.

När jag står upp så ser jag en lättnad hos dom. De slipper se mig på marken, invid koppen där några mynt ligger. Koppen de inte vill fylla. 

Där finns några som aldrig ger. De som vet vem jag är och vad jag är. Dessa vet vilka alla är, även de som sitter likt mig. De säger att vi är smutsiga parasiter.

Då vill jag ropa ” – Detta är nyansen i mitt skinn! Titta, här finns ingen smuts!” Men ingen kommer att lyssna.

Jag vill ropa ”– Jag är ingen parasit! Jag lever ej på någon annan likt ett värddjur. Jag lever inte och försörjer mig inte på någon annan.” 

Jag håller mig för mig själv, då jag vet att jag inte får höra till. Jag håller mig utanför.
Där utanför äter jag, tänder en eld för att hålla mig varm och tänker på dem jag lämnat. 
Jag sitter inte ensam. Jag sitter ihop med andra som likt mig lämnat barn, familj och sammanhang i hopp om att kunna förändra våra liv.

Vi gråter och somliga av oss orkar inte mer. Orkar inte sitta lägre än alla andra och förbli osedda, samt be be be en ohörd bön.

Där finns några som ger ibland. När andan faller på. De släpper ner myntet och har givit sin ranson. Sin ranson av medmänsklighet och empati. Men bara när andan faller på. Däremellan ser dom mig inte. 

De som alltid ger, de släpper ner myntet och ler mot mig. Ser dom mig? Mig?
Eller är jag en del av gatubilden?

Jag har ett hål i min själ? Ett hål som varit fyllt av tre delar. Tre delar bestående av mig. Tre delar som kommit ifrån mig. Vars små men stora hjärtan slår och väntar på mig. De väntar på att jag kommer hem och infriar de löften jag gav då jag åkte.

När jag är med dom, då är jag hel. Det vet jag.

Då, när jag var tvungen att gå. Lämna. Då gick jag sönder. Jag lovade att jag kommer igen och att allt skulle bli bra.

Därför sitter jag nu här och inte syns.

Den plats jag lämnade, där var jag också en smutsig parasit. 

Någon som inte bidrog. Som inte levererade.

Men hur skulle jag kunna bidra och leverera, då jag aldrig fick komma in. Jag fick alltid stå utanför.

En smutsig parasit har jag alltid varit och kommer alltid att vara.

Jag, mina barn – mitt folk.

Är parasit detsamma som att överleva?

Den dagen jag föddes, då mitt bruna skinn och mina bruna ögon mötte världen, den dagen var allt förutbestämt. Visste jag det redan då? 

Händerna som tog emot mig, de förde mig till ett liv där jag alltid skulle vara utanför. Någon som inte fick vara med i ett sammanhang. Någon som inte fick lära sig det de andra barnen fick lära. Någon som inte fick botas på samma sjukhus där andra blev botade. Någon som inte fick valet att inte bli en smutsig parasit. 

Jag sätter mig åter på min kasse fylld av filtar. 

Därmed gör jag ett val. Jag väljer att fortsätta tro och hoppas. 

Jag väljer att fortsätta motta de ondsinta blickarna. Hånet. Misstänksamheten. Skällsorden. 
De vänliga blickarna, empatin, de varma gesterna – de är för få för att tina isen.

På ett enda ställe hör jag hemma. Platsen spelar ingen roll. Men mina tre delar måste vara med mig och finnas i mig. Då är jag aldrig utanför.