Trumlegendar skickar julhälsning till Halland

Voff, voff, voff, voff, voff!

Det är Elvis som skäller. Hunden alltså, inte imitatören jag såg i Las Vegas. Elvis tar uppgiften att vakta paret Dahlanders villa på största allvar, för han är på mig av och till under hela intervjun.

Husse är desto lugnare. Med ålderns rätt. Problem med benen gjorde att Bert Dahlander slutade lira trummor 2008 och nu behöver han stöd för att förflytta sig.

Aptiten har minskat, men huvudet och humöret är det verkligen inget fel på.

När jag minns hur Nils-Bertil, som han är döpt till, spelade ett trumsolo på ett mikrofonstativ i Göteborg berättar han om ett gig i Australien.

– Vi skulle spela på en båt utanför operahuset och de hade lovat att ordna trummor till mig, men glömt av det. Då fanns det ett stag i metall som jag testade att slå till och det var ett underbart ljud som ändrades beroende på var man slog och om man dämpade det. Jag spelade på staget hela kvällen och det blev en stor attraktion.

Med en jazzradiokana l som sällskap har jag kört de tolv milen från Nevadas stora spelstad på en dryg timme, mestadels på en spikrak motorväg genom ett hett ökenlandskap med berg i fjärran. Mesquite heter staden där jag svänger av och oväntat lätt hittar villaområdet dit paret Dahlander flyttade för ett par år sedan, från Parachute i Colorado, ytterligare 75 mil åt nordost.

– Trummor var mitt enda intresse när jag var liten, så när jag emigrerade 1954 såg jag till att träffa alla kända jazztrummisar som jag hade hört på skiva, Jo Jones, Gene Krupa, Buddy Rich. Men jag spelade aldrig för pengarnas skull, bara för musiken, berättar Bert i ett vardagsrum fyllt av hans egna färgglada tavlor.

När vi snackar vidare om allt från vänskapen med Ingemar ”Ingo” Johansson i Florida till att sakna svensk mat som fisk och havskräftor, dyker det upp ett par lustiga detaljer. Som att jag kvällen före råkade prata med svenskättlingen John Bergeson, som är kompis med filmstjärnan Bo Svenson (”Heartbreak Ridge”, ”Kill Bill vol. 2”).

Hans mamma Lola var i sin tur känd som Göteborgs dragspelsdrottning och Nils-Bertil Dahlander spelade med henne redan som tonåring. 50 år senare hade hon ett rum på samma gruppboende som min mormor och många trodde nog att hon skojade när hon sa att hennes son Bosse var skådis i Hollywood.

När Berts fru Birgitta åker iväg och köper middag lyssnar vi på två 1950-talsinspelningar, ”Summertime” med Gunnar ”Siljabloo”Nilsson och Lasse Gullins ”Fedja”. Den senare är med i filmen ”Cornelis” och Bert byter snabbt från vispar till stockar inför barytonsaxsolot.

En nyhet för mig är att Dahlander ett tag designade egna trumstockar för Levin.

– Jag var en av de första som började med ”plastic”, alltså nylon runt druvan. Men jag fick aldrig riktigt till materialet som jag ville. Det blev för löst och ungefär som att spela med en hot dog.

Bland alla musiker som Bert har spelat med och som nämns under vårt samtal är Sam Most största överraskningen för mig. Han är mest känd som flöjtist, men jag minns honom för det blixtrande klarinettspelet i ”Notes to you” med Bob Dorough.

– Sam är en av mina favoriter. Vet du förresten att han kan scatsjunga jättesnabbt? Jag ville starta ett band med honom och flyga över till Sverige, men det blev tyvärr aldrig av för han var inte tillräckligt känd där.

Inte heller blev det någon skivutgivning av konserten i Denver med Bert och pianisten Jay McShanns band.

– Jag tror att han som spelade in oss dog. Men det var enastående. Man blev glad och var tvungen att stampa med foten för att det svängde så mycket.

Vi kommer in på hur vardagen är efter den långa artistkarriären och det är då Bert levererar sin livsfilosofi i en enda mening:

– You gotta play with the cards that you are dealt.

När jag nästa dag åker vidare mot Hooverdammen och Grand Canyon är det ett annat smått melankoliskt uttalande som har fastnat:

– Jag kan ju inte spela trummor längre, men ibland drömmer jag att jag gör det.

TEXT

Martin Erlandsson

martin.erlandsson@hn.se