Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Stark ­vänskap som skrämmer

För att kunna skriva bra skräck krävs det att man har en lite udda syn på saker och ting, att man ser världen ur en annorlunda vinkel och hittar skrämmande aspekter också i det vardagliga, i folkliga och till synes harmlösa företeelser som ”Allsång på Skansen” eller Abba-låtar. John Ajvide Lindqvist har den blicken.

”Lilla stjärna” börjar med att Lennart, en avdankad dansbandssångare, finner ett övergivet spädbarn i skogen. När den lilla öppnar munnen är det inte ett skrik som kommer ut, utan en ren och klar ton.

Utan att tänka vidare på saken tar Lennart med sig barnet hem. Hon är en gåva och han ser det som sin skyldighet att skydda henne från resten av den småsinta världen. Men flickan visar sig med tiden vara kapabel till mycket mer än att bara sjunga.

I en annan del av landet lever Teresa, en oansenlig tjej som inte finner sig tillrätta någonstans. Inte förrän hon kommer i kontakt med en märklig flicka på ett nätforum. Mellan dem utvecklas en skrämmande stark vänskap och Teresa är redo att göra allt som hennes nya själsfrände ber henne om.

Liksom i John Ajvide Lindqvists debutroman ”Låt den rätte komma in” spelar barndomen och dess utsatthet en central roll i ”Lilla stjärna”. På grund av sin isolerade uppväxt ser den skönsjungande flickan, döpt till Theres (Ulrike Meinhofs smeknamn) av sin styvbror, nästan alla vuxna som ett hot.

Likt en förvrängd Pippi Långstrump vägrar hon att bli stor och Teresa kan bara hålla med. De vuxna vill dem inget gott och ibland vill de dem direkt illa. Då gäller det att försvara sig, med alla medel som finns.

Men trots att det här är en skräckroman är det långt ifrån otäckt hela tiden. Berättelsen gör sig ingen brådska, men tappar inte heller i spänning eller driv.

Vanlig mänsklig trångsynthet räcker långt för att skapa en obehaglig stämning och Ajvide Lindqvist har inget behov av att dra på med blodiga effekter stup i kvarten.

Därmed inte sagt att det inte blir blodigt ibland. Riktigt blodigt. Men romanen skiljer sig också från författarens tidigare romaner. Medan de handlar om det övernaturliga, som vampyrer och zombies, är Theres snarare en naturkraft som suger in andra flickor i sin sfär och därmed sätter i gång det händelseförlopp som utmynnar i kaos.

Just därför blir hon så skrämmande. Vi kan inte säga att hon inte finns. Vi kan inte intala oss själva att det aldrig kommer att hända.

Efter att ha läst ”Lilla stjärna” kommer jag inte att kunna lyssna på ”Thank you for the music” utan att känna en kall kåre längs ryggraden.