Det var bara att ta av sig mössan i kylan på NP3 arena nedanför Norra stadsberget i Sundsvall och gratulera efter en av de mäktigaste uppvisningar jag har sett som naturligtvis hade förtjänat något annat än en tom arena i dessa pandemitider.
Gif Sundsvall 0. Halmstads BK 6. Sex–Noll!!!
I en på förhand mycket oviss och svår bortamatch. Så snacka om bäst när det gäller.
Mycket av snacket i media har den här säsongen handlat om Degerfors.
Men när två omgångar återstår av Superettan 2020 detta overkliga år så är det HBK som leder serien och är det enda laget som hittills har säkrat den allsvenska platsen 2021.
– Jag skulle helst vilja vara kvar här och stanna i den här känslan. Det här är känslomässigt stort eftersom min familj har hållit på HBK i generationer, sa en närmast rörd, lycklig och med all rätta stolt HBK-manager Magnus Haglund när slutsignalen hade gått.
Den 20 november 2016 satt jag på Olympia i Helsingborg och hade skrivit färdigt krönikan om att HBK skulle tvingas försöka på nytt att nå Allsvenskan sedan Jordan Larsson gjort 1–0 och matchminut 87 närmade sig.
Tills Marcus Mathisen då kvitterade på straff och på tilläggstid vek in 2–1 och sköt upp HBK i Allsvenskan igen i en galen, omtumlande yra där jag fick radera krönikan och skriva en helt ny.
Den här gången var det lugnare. För när Samuel Kroon – ett av otaliga utropstecken denna säsong – lekte in 3–0 redan i den 27:e minuten kunde jag börja skriva på den här krönikan.
– Och när vi gjorde 4–0 var det klart, medgav Haglund – i vanliga fall en försiktig general.
För det var liksom aldrig något snack! Redan från matchminut ett visade HBK:arna att de hade bestämt sig med en sådan hög press och aggressivitet att hemmalaget stressades ända ner i eget straffområde.
Eller som Mikael Boman, med uppenbarligen en speciell fablaisse för Sundsvall, uttryckte det:
– Vi skulle bara inte åka tolv timmar i buss hem mitt i natten utan att ha säkrat det allsvenska kontraktet, sa han leende med tillägget:
– Får jag en femma i betyg nu?
Självklart! Den var hemma redan i paus, ”Bosse”!
Det hade varit lätt att inför andra halvlek med 3–0 i ryggen börjat spela på resultatet, riskera att bli passivt och bjuda in Gif Sundsvall i matchen.
Men inte HBK anno 2020.
I stället gick laget för ett fjärde mål, vilket också kom liksom ett femte och ett sjätte, med en beslutsamhet, organisation, tydlighet och aggressivitet som präglat HBK hela säsongen.
HBK-managern Magnus Haglund har gång på gång fått frågan när han tror att HBK är tillbaka i Allsvenskan.
– När vi är redo för det, har alltid svaret blivit.
– Och det var vi tydligen efter 28 omgångar, fyllde han leende i när allt slit, allt gnuggande, alla längre och fler träningspass hade fått sin belöning.
I 18 av 28 omgångar har HBK och målvakten Malkolm Nilsson Säfqvist hållit nollan. Arton! Med ett betongförsvar framför sig anfört av lagkaptenen Andreas ”Ante G” Johansson och Joseph Baffo – den sistnämnde som nu slutfört sitt uppdrag att ta tillbaka laget upp i Allsvenskan, men självklart ändå spelar vidare, 38 år ung.
Samtidigt är HBK uppe på 56 mål sedan anfallsspelet – faktiskt, lossnade på allvar när skyttekungen Rasmus Wiedesheim-Paul flyttade till Norge och Rosenborg.
Med Sadat Karim och Mikael Boman som ny anfallsduo blev HBK mer svårläst i anfallsspel med alternerande bollmottagare/djupledslöpare i kombination med att Samuel Kroon fortsatte leverera (7 mål/11assist) och Emil Tot Wikström fick något av en lidnersk knäpp (7+5) när Simon Lundevall vässade konkurrensen.
– Alla spelare har överlämnat Jaget till Laget. Och på så sätt har vi kunnat träna stenhårt och blivit bättre för varje dag, konstaterade Magnus.
Så även om Superettan är Superettan och Allsvenskan är Allsvenskan har han byggt en grund till något som har alla förutsättningar att bli ännu bättre.
Och själv kan Magnus efter de två återstående matcherna sedan lägga undan Superettan-mappen.
För 2021 spelar HBK i Allsvenskan igen.
När jag sitter och skriver det här kommer ett sms från förbundskaptenen Janne Andersson:
”Magiskt kul med HBK!!!!” står det.
Jag tror att många HBK:are också fick en hälsning. Inte minst Ante G på den tolv timmar långa triumffärden hem till Halmstad.
