Och kanske är det just det som ISH i första hand nu måste fokusera på, att rädda kontraktet och lägga alla spruckna drömmar och förhoppningar om toppstrid åt sidan.
För drygt halva säsongen är spelad, det vill säga sju matcher...
Jo, för mig obegripligt att det, trots coronapandemin, bara är en enkelserie. I synnerhet som Halmia föll i den framflyttade premiären hemma mot Ängelholms FF med 0–2 den 22 juni. Och nästa match, 3–0 borta mot Prespa Birlik, spelades den – 2 augusti, nästan på dagen sex veckor senare som alltså också kunde ha ägnats åt seriespel!
Visst, det är lika för alla. Men rättvisefaktorn är rejält tilltufsad med tanke på att det inte finns några marginaler till att reparera misstag eller om man råkar få ”fel” spelare skadade.
Att Halmia dessutom oftast har en förmåga att vara som bäst under den andra halvan av säsongen när alla bitarna faller på plats gynnar förstås inte heller laget eftersom det den här gången inte blir någon andra halva.
Sedan Halmia – med elva allsvenska säsonger bakom sig – 2015 ramlade ur division 1 har laget vartannat år blivit tvåa och i kvalserien sedan fallit i första rundan (2016 på färre gjorda mål än FC Rosenborg samt 2018) eller hamnat i ingenmansland som sjua (2017 och 2019).
I år var siktet, med all rätta, inställt på tätstrid, men segrar mot blott bottengängen Prespa Birlik och Assyriska samt tre oavgjorda matcher på raken har gjort uppförsbacken brant för Anders Wallins rödvita gäng.
För dilemmat är att varje gång som Halmia får fram stora talanger försvinner de uppåt i seriesystemet och ISH-ledningen får börja bygga igen. Och då snackar jag inte enbart målvakter där Malte Påhlsson (HBK) Noel Törnqvist (Mjällby) redan är i Allsvenskan och Markus Rydeberg snart också är redo för större uppgifter.
Det gäller även kvicksilvret Oscar Rantala Törnfledt som via IFK Norrköpings akademi och Sylvia hamnade i Halmstad och Halmia på grund av studier. Att se honom agera för osökt tankarna till den lille lintotten från Morup, Karl-Olof Andersson som härjade på högerkanten under Halmias senaste sejour i Allsvenskan 1979.
Att kapaciteten finns där med en högstanivå som kanske är högst i serien – det visade ISH också i Svenska cupen hemma mot division 1-laget Lindome, vilket också bäddar för tv-sänd cupfest mot Helsingborg. Problemet är lägstanivån som måste höjas.
Där kan herrarna se och lära av damlaget i division 1 mellersta Götaland. Efter premiärdebaclet, 0–2 hemma mot IFK Örby, har Peter Blomqvists lag radat upp sex raka segrar inför seriefinalen mot borta Mariebo på lördag.
Det laget som vinner där lär ta hem serien, även om lotten grinat Halmia i ansiktet med även det tredje topplaget, Bergdalen borta i sista omgången.
Det såg jag inte komma den där svinkalla kvällen på Glänningeparks konstgräs i mars när Laholms FK besegrade ISH i träningsmatchen med 3–1. Men sedan dess har Halmia blivit en lagmaskin som via kval kan ta sig ända upp i Elitettan – i så fall för första gången sedan 2014.
Så kanske att de luttrade ISH-supportrarna ändå får något att jubla över till slut.
