Alltså på riktigt?!
Hur viktig är idrotten i den uppkomna situationen?
Jag skäms å vissas vägnar. Och undrar varför Riksidrottsförbundet inte direkt satte ner foten och slog fast att nu pausar vi all tävlingsidrott här och så utvärderar vi situationen om några veckor.
Då hade vi sluppit sena beslut som att frysa SM-slutspel 15 timmar före första serven (volleyboll), lag som hunnit resa iväg hundratals mil för att på plats få beskedet att matchen var inställd (ishockey och fotboll), sporter som till varje pris skulle spela klart och det utan publik (bandy och handboll) och värst av allt, sporter som tvingade sina lag att spela färdigt trots att uppenbar smittorisk fanns i lagen (innebandyn).
I stället överlät RF ansvaret till specialförbunden, där vissa tog sitt förnuft till fånga medan andra fullständigt tappade förståndet, om de nu har haft något, vill säga.
För the show must go on. Eller? Men hur mycket ”show” är spel inför tomma läktare? Hur mycket show är en SM-final i bandy inför tomma läktare när själva publikfesten är 70–80 procent av hela eventet, luftens syre? Och där det också heter den tolfte spelaren, den sjunde spelaren etc etc.
Fast vad säger man då om det mest korkade beslutet – att evenemang för 499 personer är okej. Men inte 501.
Som om det finns någon icke-corona-garanti när i stället 499 personer i en trång inomhushall utgör en avsevärt större smittorisk än 4 990 personer på en stor fotbollsarena utomhus. Och som ger fritt fram för cyniska arrangörer att slippa betala tillbaka köpta biljetter, oavsett idrott, musik eller teater, med motiveringen att ”evenemanget faktiskt ägde rum”.
Då har jag inte ens nämnt lagen, de aktiva och ledarna som också riskerar att utsättas.
Jag tillhör inte klientelet som i ren panik bunkrar toapapper, pasta och medicin.
Jag står i stället på apotekarens sida som säger: ”Med tvål, vatten och sunt förnuft kommer man långt”.
Samma tänk borde ha rått inom idrotten.
Därför finns det liksom inget annat beslut, inget annat val än att flytta fram Allsvenskan och Superettan och all övrig fotboll till, troligtvis, någon gång i sommar eftersom spel utan publik inte är något alternativ.
Och därför finns det heller inget annat beslut, inget annat val för Uefa på tisdag än att EM-slutspelet i fotboll flyttas fram tills tiden är mogen.
Nu handlar det i stället om att, precis som i samhället i övrigt, stötta dem som kommer att drabbas – i det här fallet klubbarna.
Självfallet ska, från kommunernas sida, plan- och hallhyror sänkas drastiskt om de inte ska slopas helt.
Och självfallet måste de ekonomiska kraven för att uppfylla en eventuell elitlicens också sänkas eller frysas. Annars kommer halva serier att degraderas på vissa håll.
Supportrarna måste också ta sitt ansvar om de inte redan har gjort det. Som HK Drotts ”Heja hemma”-kampanj, de 1 400 biljetterna som Frillesås sålde till kvalavslutningen mot Falu BS när Sjöaremossen i själva verket var tom eller de makalösa 19 000 fiktiva biljetterna som Björklöven sålt till sina nu icke befintliga hockeyallsvenska finalmatcher.
Det värmer också att se när välbärgade idrottare också tar sitt samhällsansvar som när Cristiano Ronaldo lättade på plånboken och inte enbart upplät två av sina hotell till att bli sjukhus – han stod även för tillkommande läkar- och vårdpersonalkostnader.
Att det då blir förlorarna, bottenlagen, och inte vinnarna som premieras är naturligtvis både surt och olyckligt, men något som alla berörda får tugga i sig i denna ytterst speciella tid. Dessutom är jag övertygad om att nästan samtliga klubbar hellre hade klarat sig kvar på sportsliga grunder i stället för att nu bli räddat av – en elak jävel från Covid med nummer 19 på ryggen.
För 2020 kommer att handla om att besegra coronaviruset. Punkt slut. Alla andra matcher och kamper blir av underordnad betydelse.
