Ankarcrona får HP-guldet – avslöjar okända OS-dramat

Han drömde om att bli helikopterpilot – men flyger högt med ridsportlandslaget i stället. OS-guldet i Tokyo i somras ger Henrik Ankarcrona, 42, HP-guldet. Den halländske förbundskaptenen berättar om bygget av guldlaget, utmaningarna inför framtiden och den okända krisen mitt under OS.
– Vi hade planerat för alla scenarier. Men så långt hade inte min hjärna snurrat innan, säger han.

ANNONS
LocationHalmstad||

Hallandspostens guldmedalj har uppmärksammat det gångna årets bästa lokala idrottsprestation ända sedan 1936. Henrik Ankarcrona är den förste ridsportprofilen som finner nåd hos juryn under 85 år.

– Det är otroligt roligt. Det var ingenting jag funderade på när jag tog det här jobbet att man ens skulle bli påtänkt till sådana här grejer. Jag är otroligt hedrad för mig själv, men även för ridsporten, säger han.

Hopplandslagets guldsuccé i somras har förräntat sig på flera sätt på sistone för Henrik Ankarcrona och ryttarna Peder Fredricson, Malin Baryard Johnsson och Henrik von Eckermann. De vann Bragdguldet före jul och på Idrottsgalan kammade de hem både Jerringpriset och priset till årets lag.

ANNONS

Ankarcrona är ryttartalangen som fostrades i Björbäcks RF och i Halmstads FK och som, via sju år i Nederländerna och Tyskland, tog sig till landslaget och världscupen som aktiv. Han flyttade hem till Sverige 2005 och startade egen tävlings- och utbildningsverksamhet i Skåne.

Högtflygande drömmar

I en HP-intervju år 2000 avslöjade han drömmar om att i framtiden parallellt utbilda sig till helikopterpilot. De planerna lyfte aldrig.

– Jag har alltid varit lite fascinerad av pilotyrket, men tiden börjar springa ifrån en. Jag tror att det är viktigt att ha drömmar även utanför ridsporten, men den kanske inte uppfylls och jag känner mig helt okej med det, säger han i dag.

Henrik Ankarcrona har blivit en höjdare på andra sätt i stället.

En tolvårig Henrik Ankarcrona hoppar i ponnyallsvenskan för Halmstads Fältrittklubb på Styringe stalls anläggning våren 1992.
En tolvårig Henrik Ankarcrona hoppar i ponnyallsvenskan för Halmstads Fältrittklubb på Styringe stalls anläggning våren 1992. Bild: Jari Välitalo/arkiv

Chansen att bli förbundskapten hösten 2016 kom överraskande – inklusive för honom själv. Men han fick en flygande start med guld för Peder Fredricson i hemma-EM i Göteborg 2017 och silver i lag.

Sedan har framgångarna fortsatt. Efter OS-triumfen i Tokyo är Henrik Ankarcrona den framgångsrikaste förbundskaptenen någonsin för ett svenskt hopplandslag.

– Han är stabil, men också en otrolig tävlingsmänniska. Han låter oss vara som vi är, men kräver att vi presterar, har Malin Baryard Johnsson sagt om sin chef till TT.

ANNONS

”Jag var ganska trygg”

Lagfinalen i OS blev en rysare. Sverige och USA gick till omhoppning om guldet – och avgörandet låg hos den sist startande Peder Fredricson och hästen All In. För seger krävdes en både felfri och snabb ritt.

Henrik Ankarcrona minns tillbaka till den gyllene augustikvällen:

– Jag var ganska trygg med att Peder kommer att ta tiden och det kände nog han själv också, men där var inte utrymme för några misstag. Sedan fick han inte riktigt till det i början utan kom lite nära ett hinder och tappade någon tiondel. Men vi hade sagt att på näst sista linjen, där han vänder tillbaka på muren, där kan du plocka bort ett galoppsprång. Han kom inte optimalt på muren, men kunde ända hålla lugnet. Det var många års erfarenhet som kokade ned i att han kunde göra det där, vill jag påstå.

Bommarna låg kvar för Fredricson och tiden var hela 1,3 sekund bättre än vad som krävdes.

”Blir mer och mer stolt”

Vid sidan om banan satte en överlycklig förbundskapten antagligen halländskt rekord i jämfotahopp på stället.

Hur ser du på OS-succén nu, med nästan ett halvårs distans?

– Någonstans så blir man mer och mer stolt över det. Det sjunker in mer och mer. Tre svenskar i omhoppning i det individuella är helt osannolikt och sedan hela vägen i lagtävlingen. Så inte bara att vi vann, utan sättet vi gjorde det på.

ANNONS

– De sista åren har jag upplevt att ridsportprofiler som man själv har haft som idoler och mentorer kommer och frågar oss: ”vad gör ni egentligen?” Det är häftigt. Det får jag rysningar av, faktiskt. Då har man verkligen gjort något som de som verkligen förstår sporten får upp ögonen för.

Vad är den svenska hemligheten?

– Ja, om man bara hade kunnat berätta det enkelt (skratt). Jag tror att vi har kommit väldigt långt i hästens välbefinnande, att hästen är fräsch och inte hoppar för mycket och inte för lite – den balansen.

– Sedan tror jag att vi kommer samman som ett lag bra, att vi trivs bra ihop. Man är inte starkare än den svagaste länken. Jag vet att vi är bra och att ryttarna är bra, men det brister oftast någonstans. Kan man förutse det och försöka stärka där så är risken mindre och chansen större att man lyckas.

”Det var extremt tufft”

Henrik Ankarcrona är omvittnat skicklig när det gäller att få ihop landslagsgruppen. Alla toppryttare driver till vardags egna, ofta rätt stora, verksamheter med många olika intressenter. Men i landslaget gäller det att få alla att dra åt samma håll.

– Ska de prestera så måste de känna sig trygga och jag vill vara en del av allas satsning och kunna komma med feedback. Jag vill inte vara deras tränare, men jag vill kunna hjälpa dem både med det tekniska och med managementbiten, säger han.

ANNONS
Henrik Ankarcrona (till höger) med sitt guldlag i Tokyo, från vänster: Rolf-Göran Bengtsson (reserv), Henrik von Eckermann, Malin Baryard Johnsson och Peder Fredricson.
Henrik Ankarcrona (till höger) med sitt guldlag i Tokyo, från vänster: Rolf-Göran Bengtsson (reserv), Henrik von Eckermann, Malin Baryard Johnsson och Peder Fredricson. Bild: Pontus Lundahl/arkiv

Samhörighet och delaktighet är två nyckelord i hans ledarskap – och det gäller inte bara ryttarna utan också deras hästskötare, hästägare, fysioterapeuter med flera.

Ledarskapet sattes på prov efter den individuella OS-finalen – två dagar före lagtävlingen. Tre av de sex ryttarna i omhoppningen var svenskar, men Peder Fredricson lyckades inte förbättra sin silvermedalj från Rio 2016 medan Henrik von Eckermann och Malin Baryard Johnsson missade prispallen helt i deras livs kanske enda OS-final.

Det utlöste en smärre kris i det svenska lägret.

– Vi hade planerat för alla scenarier som kunde hända under OS. Jag hade planerat för att vi skulle kunna ha tre svenskar i den individuella tävlingen – men inte för besvikelsen efteråt. Så långt hade inte min hjärna snurrat innan. Det är klart att det var extremt tuff, berättar Henrik Ankarcrona.

Tog experthjälp från SOK

Han medger att han var rådvill och kontaktade psykologisk expertis på SOK (Sveriges olympiska kommitté) för att bolla idéer.

– Det var inte så att jag visste exakt hur jag skulle hantera den här situationen när jag vaknade morgonen efter och tänkte att ”fasen”.

Lösningen blev att ge ryttarna en dag för sig själva – eller så gott det nu gick i coronabubblan.

– Sedan samlades vi ett dygn senare. Jag tror att de behövde det. Det där var för mig väldigt intressant att ta med mig. Man kan inte ha allt klart, även om man jobbar för det.

ANNONS

Henrik Ankarcrona har kontrakt även över nästa OS, i Paris 2024.

Har du och förbundet börjat prata om en ytterligare förlängning?

– Nej, det är det ingen som har tagit upp ännu. Det får vi se. Den bollen ligger hos dem så klart. Jag tycker att det är jättekul än så länge, men nu är det VM i år för att kvala till Paris och det är mycket som ska hända innan dess.

Hur ska Sverige behålla positionen som världsledande eller bli ännu bättre på sikt?

– Det är den ständiga frågan. Jag har faktiskt varit initiativtagare till ett projekt som vi kallar Hoppsportens Vision 2030, där vi tittar på vad vi som nationell sport behöver stärka på lång sikt. Vi ska dra så mycket nytta av framgången nu som möjligt: kan vi attrahera fler sponsorer, få fler som intresserar sig för vår sport och kanske går in som hästägare och investerare och få fler att prova på ridskolan? Sedan är det klart att det kommer en dipp, jag tror att det är ofrånkomligt och speciellt i ett litet land. Men ju fler insatser vi kan göra nu, ju mindre kan dippen kanske bli och ju fortare kommer vi upp igen.

ANNONS

LÄS MER:Ankarcrona har gått från tv-soffan till hetluften i OS

LÄS MER: Mobbades – nu är han landslagschef

LÄS MER: Läs mer om ridsport på Hallandspostens specialsajt

Henrik Ankarcrona

Ålder: 42 år.

Familj: Frun Ingrid och barnen Caroline, Carl och Celine.

Bor: Södra Sandby.

Yrke: Förbundskapten för landslaget i hästhoppning.

Andra uppdrag: Är vice ordförande i internationella ridsportförbundet FEI:s hoppkommitté och sitter i europeiska ridsportförbundet EEF:s tekniska kommitté för hoppning.

Intressen: Ridsport, golf och jakt.

Aktuell: Tilldelas HP-guldet som den första ridsportrepresentanten någonsin efter det svenska OS-guldet i laghoppning i Tokyo i somras.

HP-juryns motivering

”Förbundskapten Henrik Ankarcrona hittade den perfekta mixen i sin landslagstrupp till OS i Tokyo och ledde hopplandslaget till det första OS-guldet i hoppning på 100 år. OS förgylldes också av Peder Fredricsons OS-silver och året innehöll även ett EM-brons. Henrik Ankarcrona är numera den mest framgångsrika förbundskaptenen för ett svenskt hopplandslag.”

I HP-juryn sitter sportchef Fredrik Jonsson, Cristel Brorsson, Ulla Winblad, Sofia Arvidsson, Jan-Owe Wikström och Anders Tornell.

Alla vinnare – sedan 1936

Första exemplaret av HP:s guldmedalj delades ut till Falkenbergsfriidrottaren Ingrid Hansson 1936, sedan dess har medaljen varje år getts till en förtjänt halländsk idrottare. Vid fyra tillfällen har ingen kandidat funnit nåd inför HP-juryn. 1938, 1965, 1966 och 1968 delades inte medaljen ut. Här är den kompletta listan på alla medaljörerna:

1936: Ingrid Hansson, friidrott.

1937: Erik ”Spänst” Svensson, friidrott.

1938: Ingen medalj utdelad.

1939: Gunnar Börjesson, friidrott.

1940: Karl Erik Franzén, friidrott.

1941: Helmer Johansson, kanot.

1942: Halmstads BK, fotboll.

1943: Maj Johansson, gång.

1944: Håkan Blommegård, fälttävlan.

1945: Sven Bramstång, tennis.

1946: Bror Grahn, kanot.

1947: Jane Eriksson, friidrott.

1948: Carl Berthag, fälttävlan.

1949: FK Friskus, budkavleorientering.

1950: Lennart Svensson, femkamp.

1951: Stig Andersson, cykel.

1952: Roland Johansson, boxning.

1953: Tomas Nilsson, friidrott.

1954: IFK Halmstad, friidrott.

1955: Halmstads BK, fotboll.

1956: Kate Jobson, simning.

1957: Evy Garsell, orientering.

1958: Arnold Waide, friidrott.

1959: Sune Hansson, cykel.

1960: Carl Fredrik von Mentzer, militär femkamp.

1961: Gunnel Börjesson, orientering.

1962: IS Halmia, fotboll.

1963: Rolf Petersson, kanot.

1964: Björn Rothstein, motorsport.

1965: Ingen medalj utdelad.

1966: Ingen medalj utdelad.

1967: IK Uven, budkavleorientering.

1968: Ingen medalj utdelad.

1969: Thomas Lundqvist, finnjollesegling.

1970: Stellan Bengtsson, bordtennis.

1971: Halmstads BK, fotboll.

1972: Falkenbergs BTK, bordtennis.

1973: Ann-Christin Hellman, bordtennis.

1974: Arne Johansson, orientering.

1975: HK Drott, handboll.

1976: Halmstads BK, fotboll.

1977: Christian Lunde, E-jollesegling.

1978: Krister Swedberg, windsurfing.

1979: Halmstads BK, fotboll.

1980: Ulf ”Tickan” Carlsson, bordtennis.

1981: Varbergs BTK, bordtennis.

1982: Thomas Persson, windsurfing.

1983: Patrik Troell, windsurfing.

1984: Bengt ”Böna” Hansson, handboll.

1985: Anita Karlsson, luftgevärsskytte.

1986: Jörgen Persson, bordtennis.

1987: Viktoria Bengtsson, rytmisk gymnastik.

1988: Erik Lindh, bordtennis.

1989: Ola Lindgren, handboll.

1990: Anders Olofsson, motorsport.

1991: Peter Karlsson, bordtennis.

1992: Stefan Johansson, gång.

1993: Halmstad BTK, bordtennis.

1994: HK Drott, handboll.

1995: Hylte Volley, volleyboll.

1996: Tomas Johansson, skytte.

1997: Halmstads BK, fotboll.

1998: Åsa Svensson, bordtennis.

1999: Magnus Andersson, handboll.

2000: Halmstads BK, fotboll.

2001: Rebecca Andersson, rytmisk gymnastik.

2002: HK Drott, handboll.

2003: Halmstad BTK, bordtennis.

2004: Halmstads BK, fotboll.

2005: Hylte Volley, volleyboll.

2006: Unnaryds Dragkampsklubb, dragkamp.

2007: Fredrik Andersson Hed, golf.

2008: Jörgen Persson, bordtennis.

2009: Marcus Nilsson, volleyboll.

2010: Sofia Arvidsson, tennis.

2011: Alexander Hjalmarsson, golf.

2012: Kristian Karlsson och Mattias Karlsson, bordtennis.

2013: HK Drott, handboll.

2014: Hylte/Halmstad Volley BK, volleyboll.

2015: Halmstad BTK, bordtennis.

2016: Peter Untersteiner, trav.

2017: Janne Andersson, fotboll.

2018: Ulf ”Tickan” Carlsson, bordtennis.

2019: Mattias Falck, bordtennis.

2020: Julia Engström, golf.

2021: Henrik Ankarcrona, ridsport.

ANNONS