Stina Nilsson fick fälla nya glädjetårar när hon tog emot sitt första OS-guld.
Stina Nilsson fick fälla nya glädjetårar när hon tog emot sitt första OS-guld.

Nilssons guldtårar berörde största rivalen

Stina Nilsson är inte en sådan som gråter på en prispall. Nu har hon gjort det två dagar i rad.

ANNONS
|

Stina Nilsson håller guldmedaljen hårt mot den fluffiga, mörkblå OS-jackan, nästan som om hon är rädd att någon ska norpa den om chansen ges. Sedan försäkrar hon för sig själv:

- Det är en medalj som jag alltid kommer att ha. Det är ingen som kommer ta ifrån mig att jag är olympisk mästare.

Och så är det ju. Världens bästa sprintåkare är hon, OS-finalen visade det, och när det första mästerskapsguldet blev verklighet så släppte någonting hos det vanligen så hyperfokuserade stenansiktet. Hon som så sällan släpper fram personen Stina, bara idrottaren (och möjligen korsordslösaren).

ANNONS

Tillbaka på brottsplatsen

- Ja, jag vet inte vad det här OS:et drar fram ur mig, säger Stina Nilsson.

- Det är bara mycket känslor som kommer upp för någonting som jag har jobbat väldigt länge med. Sedan jag var liten har jag velat bli olympisk mästare eller världsmästare, att få stå högst upp. Och det är väldigt få förunnat att få göra det även om man drömmer om det. Det är häftigt att jag har lyckats med det.

Det blev inte mycket till sömn natten efter guldloppet. Dagen efter inledde hon där hon trivs bäst: i skidspåren.

- Det var skönt att få komma tillbaka till "brottsplatsen" eller vad man ska säga, och få inse vad man har gjort.

ANNONS

På blomsterceremonin direkt efter loppet grät hon trots att hon inte trodde att hon skulle göra det. När medaljerna skulle delas ut såg alla med någorlunda syn att det skulle brista igen.

Klump i halsen

Så fort hon gick in på Olympic Plazas medaljscen glansade sig ögonen och hon lyckades bara halvt bita ihop. Tills hennes eget namn ropades upp.

Olympic Champion.

Stina Nilsson.

- Det är känslosamt. Jag hade inte tänkt gråta i dag heller, men så fort de läste upp den första medaljörens namn så kände jag att "nej, det kommer inte gå i dag heller." Men jag tyckte ändå att jag lyckades vänta på mitt namn, sedan släppte jag känslorna.

Att den typen av känsloutlopp är ovanligt hos Stina Nilsson bekräftas av hennes största rival. OS-silvermedaljören Maiken Caspersen Falla blev själv berörd av de svenska guldtårarna.

- Jag har inte sett henne så tidigare. Jag blir rörd av att se henne. Det är lite märkligt att man lyssnar till den svenska nationalsången med en klump i halsen, säger Falla.

ANNONS

Stina Nilsson berördes i sin tur av Fallas ord.

- Idrott berör ju på så många olika sätt. Jag vet ju själv hur det är att titta på andra idrottare, jag började ju typ gråta när Sebastian Samuelsson stod på prispallen. Det är fint att idrott kan förena människor så.

Pyeongchang, TT:s utsände

ANNONS