Och det bara dagen efter att Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten öppnat upp och sagt att de skulle avvakta bland annat Supercup-finalen i slutet av september när 20 000 personer ska släppas in.
Varpå polismyndigheterna sedan i sin tur slog bakut och ansåg 500 vara för många.
”En del människor tror att fotboll är en fråga om liv och död. Jag avskyr den inställningen. Jag kan försäkra er att det är mycket allvarligare än så.”
Det var så den legendariske managern i Liverpool, Bill Shankly, en gång sa.
Och aldrig har väl de klassiska orden ställts så på sin spets som det här året när det jävulska covid 19-viruset kom in i vårt liv och stängde och förlamade världen.
Inklusive idrotten, naturligtvis, där saknaden efter den och kulturen aldrig har blottlagts så naket och tydligt.
Jag tänker absolut inte aspirera på någon epidemiologassistenttjänst. För inget får gå före att minimera risken för smittspridning, inget! I synnerhet inte nu när smittan tycks sprida sig bland de svenska idrottsklubbarna.
Men siffran 500 – den stör mig. Varför 500? Varför just ett halvt tusen? Eller rakt på sak; varför en fastställd siffra i stället för ett procenttal på arenans publik-kapacitet?
Där 500 personer på Örjans vall och Friends arena skulle vara löjeväckande och en piss i Nissan eller Mälaren är 500 på en mindre arena eller rockklubb en ren hälsofara ur smittorisksynpunkt. För vem ska där sätta gränsen?
Dessutom kommer det inte att hjälpa de stora klubbarna i ekonomisk nöd ett dugg.
Tvärtom.
Många av dessa har sålt årskort och i min värld ska de personerna självklart prioriteras när de 500 biljetterna ska fördelas. Således blir det inga fler intäkter utan enbart kostnader eftersom funktionärer och vakter då måste anlitas – troligtvis fler för att se till att avståndet hålls.
Och effekten blir att det kommer att bli billigare för dessa klubbar att spela utan publik än inför 500.
”Tänkte ente på de”, som uppfinnaren från Sundbyberg sa i tv-serien Lorry.
Men varför egentligen bli förvånad när regeringen anser att Sveriges största folkrörelse, idrotten, kan skötas med den vänstra armbågen när landets idrottsminister också ska vara kulturminister och demokratiminister och säkert någonting mer också...?
En röra som i jämförelse får Amanda Linds (MP) frisyr att framstå som välkammad.
Amanda vem...?
Jo, hon alltså som sägs vara idrottsminister i det här landet.
Inte förrän Jonas Gardell krävde hennes avgång och både kulturen och idrotten rasade klev hon fram och visade sig.
Visst, hon blev oskyldigt anklagad om att tillåta publik och hur många när det i själva verket var inrikesministern Mikael Damberg som ägde frågan.
Men det är ändå Amanda Linds förbannade plikt att som idrottsminister föra idrottens talan. Det väntar vi fortfarande på.
