Den andra vågen av pandemin har rullat in i Sverige och i huvudstaden är det just nu många som drabbas.
Södersjukhuset är landets största akutsjukhus och där är aktiviteten stor när allt fler insjuknar i corona.
I 30 år har Ingmarie Nilsson jobbat som sjuksköterska och hon vittnar om en tuff situation.
– Vi har i princip fullt på varenda IVA-avdelning i Stockholm. Ett tag omfördelades ambulanserna så vi skulle få lite lättnad på Södersjukhuset men det går inte längre eftersom det är fullt överallt. Taket är i princip nått och nu vädjar Björn Eriksson (sjukvårdsdirektören) om hjälp, säger Ingmarie Nilsson.
Hon fortsätter:
– I förra omgången omfördelades personal från andra avdelningar när annan verksamhet stängdes ner. Det görs inte alls i samma omfattning nu, vilket gör att vi är färre. Det är inte heller så enkelt att man bara kan ta någon från en annan avdelning och tro att den personen klarar av jobbet. Allt är väldigt specialiserat och IVA-vården är extremt komplicerad.
”Jättejobbigt när någon inte kan andas”
Läget börjar bli lika akut som det var i våras.
– Det är jättejobbigt när någon inte kan andas och den panik som vi ser i patienternas ögon går inte riktigt att förklara. Psykiskt och emotionellt är det väldigt tungt.
Är du orolig?
– Nej, inte för min egen del. Jag försöker ta hand om mig själv och förstärka mitt immunförsvar med extra C-vitamin, träning, rätt kost och sömn. Det var länge sedan jag var sjuk och jag tillhör inte någon riskgrupp, men det gäller att vara försiktig. Det går ju inte att jobba utan skyddsutrustning för det hade varit som att gå ut mitt i gatan när det kommer en bil.
Många sjuksköterskor är väldigt trötta och en hel del är sjukskrivna. Andra har även slutat och sökt sig andra vägar.
– Situationen inom vården har varit tuff länge och vi har skrikit oss hesa för att politikerna ska fatta. Nu märks det extra tydligt. I Stockholm har Sjukvårdsuppropet med nästan 20 000 medlemmar i flera år försökt få gehör men det går trögt. Politikerna vägrar både lyssna och förstå.
Nya given – simning i kallt vatten
För att klara av arbetet på IVA behöver Ingmarie hämta kraft på annat håll. Löpningen har alltid varit central för henne, men på senare år har simning i kallt vatten fått en betydande roll.
– Det känns som om att leva i två världar. Jobbet är tufft och därför måste jag vara ute för att få energi när jag är ledig. Jag har jättebra chefer och jobbar på den bästa arbetsplatsen, ever. Kollegorna gör att man orkar, men den tuffa situationen tär och det blir inte bättre av att vi inte vet hur länge pandemin ska hålla på.
Ingmarie och sambon Anders brukar ta tjänstledigt under några månader varje vinter för att åka till varmare ställen som Australien, Sydafrika eller de södra delarna av USA.
Allt för att njuta av ledigheten – och att träna!
För trots att Nilsson snart är 55 år så är träningen fortfarande en viktig del av livet för den förra elitidrottaren.
– Jag känner ju att jag har blivit äldre. Kroppen svarar inte som den gjorde förr, men jag försöker utmana mig själv trots att jag har fem tår som är ur led och läkarna avrått mig från att springa.
Ingmarie sprang VM i Göteborg 1995
Ingmarie, som har många SM-medaljer i marathon och halvmarathon och förutom segern i Stockholm Marathon även nått framskjutna placeringar ibland annat Chicago Marathon och varit med i VM, springer flera gånger i veckan och tränar numera även mycket simning.
Hon har skaffat egen tränare och då simhallarna är stängda åker hon ner till en sjö i närheten av Bagarmossen där hon bor, för att simma – såväl sommar- som vintertid.
– Grannarna har vant sig vid att jag kommer springande i våtdräkten. Det är aldrig något som blir konstigt här, skrattar hon.
Swimrun är något som Ingmarie har lagt kraft på den senaste tiden och när hon tävlade senast i Loftahammar utanför Västervik sprang hon 38 kilometer och simmade 8 kilometer.
– Jag började simma för sex år sedan, men där får jag inget gratis utan måste jobba hårt med det. Ibland tar jag cykeln ner till sjön och har en viss strategi för att lära mig min gräns när det är kallt. Börjar man tycka att det är behagligt i vattnet då är det röd lampa som gäller.
Längtar hem till Halmstad
Nilsson leder även gymgrupper i löpning och har på senare år hittat en nygammal hobby – måla tavlor!
Varje sommar åker hon till Rådmansö i Roslagen för att under några dagar ägna sig åt konsten.
– Jag hyr en stuga och jobbar med akryl i Skaparladan. Det började för 4-5 år sedan, därefter har jag haft tre vernissage och till och med sålt tavlor, vet du.
Men längtan efter Halmstad är fortfarande stor.
– Jag saknar enkelheten, havet, bokskogarna och familjen. Någon gång kommer jag att flytta tillbaka.
