De hade kommit till Göteborg och Gamla Ullevi för att vifta bort ett litet amatörlag som hette Halmstads BK på sin väg mot nya framgångar i Cupvinnarcupen.
Och reste hem dagen efter chockade och förnedrade med svansen mellan benen efter surrealistiska 0–3, men säkert tacksamma över att det rådde journaliststrejk hemma i Italien, vilket gjorde att inga italienska journalister var på plats och att matchen tv-sändes, men utan kommentator.
I dag, den 19 oktober, är det på dagen 25 år sedan, men jag minns än i dag hur vi satt där på Gamla Ullevis slitna pressläktare när Gamla Ullevi var gamla Ullevi och gnuggade ögonen och nöp oss i armarna.
1–0 Niklas Gudmundsson. 2–0 Niklas Gudmundsson. 3–0 Robert Andersson. Mot Parma!
Den lilla blåsvarta flugan från Sveriges västkust var inte en ofarlig fluga utan en dödlig geting som hade vält – nä, krossat, kolossen Parma med alla sina mångmiljonärer och världsstjärnor med totalt 275 A-landskamper mot HBK:s 16.
Jag och fotografen Jari Välitalo hade dagen innan följt HBK:s hela uppladdning från resan från Halmstad – där matchen inte fick spelas på grund av kommunalarbetarstrejk – till incheckningen på Hotell Europa i Göteborg där ett stort pressuppbåd hade mött upp.
– Önskeresultatet skulle vara 2–0. Men det är ingen katastrof om Parma skulle göra ett mål eftersom vi har så kontringsskickliga spelare, sa tränaren Mats Jingblad på presskonferensen.
Efter overkliga HBK 3 och Parma 0 var han närmast mållös:
– Jag är nästan rörd. Nä, jag är rörd. Här möter vi några av Europas – ja, världens skickligaste anfallsspelare och släpper bara till fyra, fem riktigt vassa lägen. Och dom tar Håkan.
Jodå, även om mycket av rampljuset riktades mot målskyttarna Gudmundsson och Andersson var alla hjältar, där en ung Fredrik Ljungberg var totalt respektlös i duellerna med Hristo Stoijkov och inte minst målvakten – Håkan Svensson som nollade alla giganter som alla sedan passerade den mixade zonen utan att stanna.
Att HBK sedan, med Niklas Gudmundsson avstängd efter en horribel varning, förlorade returen med 0–4 förtar förstås lite av glansen.
Men det var ändå var HBK:s första avtryck i den internationella fotboll. Under de kommande åren skulle Sveriges EM- och VM-trupper bestå av minst 1/3 spelare med HBK-anknytning.
Före matchen mot Parma hade HBK spelat sex internationella cupmatcher. Efter densamma skulle det bli 39 till varav ytterligare några riktiga skrällar.
Jag glömmer aldrig José Mourinhos min på presskonferensen bredvid en nöjd Tom Prahl efter att HBK den 28 september 2000 via 2–2 på Estadio da Luz hade slagit ut Benfica ur Uefa-cupen. Det var Mourinhos första erfarenhet av internationell fotboll och då hade en annan tränargigant, Jupp Heynckes fått sparken dagarna innan efter 1–2-förlusten i första matchen på Örjans vall.
Och min kollega Anders Tornell kommer förstås för alltid att minnas bragden i samma stad 2005 när han som ensam svensk journalist gång på gång fick skriva om ingressen, men till slut kunde berätta hem att HBK trots 1–2 hemma hade skickat ut självaste Uefa-cupfinalisten, Sporting med 3–2. Och det på självaste tränaren Janne Anderssons födelsedag, den 29 september.
Men 3–0 mot Parma är och förblir ändå HBK:s största internationella bragd. Det var då, den 19 oktober 1995 som lilla HBK den där kyliga höstkvällen på Gamla Ullevi krossade världsstjärnorna och chockade en hel fotbollsvärld och visade att halländskt hemlagat duger bra det också.
