Men.
Det här året när våren har hunnit bli sommar, inget är som vanligt och ett jävulskt coronavirus härskar över världen, får vi ta och lägga den vältummade klyschan i malpåse ett tag. Kanske till hösten, kanske i värsta fall året ut.
Tomt. Tyst. Öde.
Det är så Örjans vall kommer att möta spelarna när Halmstads BK på tisdag kväll springer in på planen för Superettan-premiären hemma mot Trelleborgs FF.
Konstigare premiär än så här blir det aldrig.
Vi fick en försmak i söndags när Allsvenskan sparkade igång.
Fjärran från folkfester, sånger och tifon var den tolfte spelaren, publiken, avvisad från arenan och förpassad till tv-apparater, datorer och mobiler hemma eller på någon sportbar ute på stan.
I stället hördes spelarnas rop och tränarnas instruktioner studsa och eka mellan tomma läktare.
Av fem matcher slutade tre med bortaseger, vilket kanske inte var så märkligt när två av lagen var Djurgården och AIK. Men Elfsborg bortabesegrade IFK Göteborg för första gången på 17 år och jag är ganska övertygad om att IFK Norrköping hade fått en betydligt lättare resa mot Kalmar FF med en fullsatt Curva Nordahl i ryggen än nu.
För de starkaste publiklagen kommer inte att ha en lika stor fördel. Det har omstarten i Tyskland av Bundesliga redan visat.
Både vad gäller domarpåverkan, men framför allt hos spelarna där den sista kraften, den sista adrenalinkicken vid en med- eller motgång eller när spelet har låst sig inte finns att hämta från läktaren. Den måste spelarna hämta hos sig själva, inom laget.
Nu kommer det naturligtvis inte att ha lika stor betydelse i Superettan, där Gais i fjol hade det högsta publiksnittet med 2 854 personer och med HBK som fyra med 2 432 – att jämföra med Hammarbys drygt 24 000 och AIK:s nästan 19 000.
I synnerhet inte bland den sparsmakade Halmstadpubliken som, supporterklubbarna undantagna, är lika ”triggad” som en John Blund på valium.
För läxan från 2019 vet vi alla – HBK måste vara med från början. Det räcker inte att vara bäst i serien i de 20 sista omgångarna om man då redan har förstört allt med en urusel start.
HBK 2020 med seriens bredaste trupp ska gynnas av det tajta spelprogrammet och därför är något annat än topp 3 ett misslyckande, även om vi alla vid det här laget kan HBK-managern Magnus Haglunds mantra; att HBK går upp det året när laget är tillräckligt bra.
– Bredaste truppen, jo, så kanske det var. Men den har naggats en aning i kanten, invände han och nämnde en långtidsskadad Viktor Ljung, en ”Crespo” Haestad Kamara som inte är i spelbart skick förrän i bästa fall sensommaren, en Robin Östlind med fortsatta höftproblem och ett innermittfält där enbart Joel Allansson har fått en hel försäsong medan Dusan Djuric, Jonathan Svedberg och framför allt Erik Ahlstrand haft diverse problem.
Oavsett vilket: Trelleborgs FF (h), Örgryte (b), Jönköpings Södra (h) och Brage (b), där alla i mina ögon kan vara blivande toppkonkurrenter, är en öppning som direkt kommer att visa om HBK är redo att ta klivet tillbaka till finrummet i år. Med eller utan publik.
