För när HBK efter ännu ett sent segermål på ett ruggigt och nästan höstlikt Örjans vall klev upp i toppen av Superettan igen så spelade och uppträdde också laget för första gången som det anstår en serieledare.
– Trots alla trepoängare där vi har vunnit fem av sju matcher så har killarna varit lite nere eftersom det spelmässigt inte alls har stämt. Därför är jag väldigt glad i dag, dels för segern, men framför allt för spelet, konstaterade en märkbart nöjd HBK-tränare Janne Jönsson.
Jodå, för plötsligt föll de flesta bitarna på plats, även om ett så massivt spelövertag fortfarande måste generera fler avslut och bolltempot måste upp ett snäpp till.
Då pratar vi ändå om tolv avslut varav sex på mål, vilket väl är vad HBK sammanlagt har åstadkommit i de fyra senaste matcherna.
Men kantspelet som varit blekt eller helt frånvarande satt där när Junes Barny uppenbarligen hade beordrats att sätta båda wingbackarna i spel.
– Det har vi pratat om mycket och tittat på bilder, nickade Jönsson som fick se Alexander Henningsson göra en lysande första halvlek till höger medan han försvann något efter paus när han emellanåt fick säkra upp för en Marcus Johansson som blandade och gav.
På andra kanten löpte Andreas Bengtsson så länge han orkade och försökte utmana, även om den sista passningen lite för sällan nådde fram.
Jag gillade också Rebin Asaads debut och samarbete med Junes Barny som gav HBK fler uppspelsalternativ, även om laget framför allt i första halvlek envisades med att försöka hitta luckorna centralt mot ett smart spelande Ljungskile som där hade stängt för säsongen.
– Jo, det var lite för mycket i sidled och framför allt för få avslut då om han ska vara kritisk, medgav Janne.
Därför verkade det, trots HBK:s totala dominans, gå mot 0–0 när Alexander Ruud Tveter slog till.
– Vi skulle ha tempo och tålamod. Och det hade vi i dag, inflikade Janne.
Men den som hittade nyckeln till Ljungskiles låga, kompakta försvar efter paus var – Sead Haksabanovic.
Det var han som drev upp bolltempot, utmanade och med sina svepande crossbollar och passningar då började luckra upp bortaförsvaret.
Samtidigt skulle jag fortfarande önska att HBK vågade slå den där svåra öppnande passningen som genererar fler målchanser utan att för den skull bli en fara bakåt i motståndarnas omställningar.
Fyra gånger av fem misslyckas den kanske, men den femte kan räcka för att vinna matcher.
Precis en sådan var Marcus Johanssons distinkta framspelning utmed backen till Tveter som vände om och placerade in 1–0 bakom August Strömberg.
I den 88:e minuten.
För hittills är det en sådan säsong där HBK vinner och avgör i slutminuten. Både orättvist och som i går – rättvist.
