Det var i december i fjol som Jens Gustafsson, 42, och IFK Norrköping efter fyra och ett halvt år valde att gå skilda vägar – ett IFK som då befann sig i en organisatorisk torktumlare med strömhopp både på ledar- och spelarsidan, där ordföranden Peter Hunt fick svidande kritik och till slut tvingades avgå.
Om slutet i HBK mer kom som en chock för mig så kände jag här att det var dags att lämna.
Men själva turbulensen var inte anledningen till att Jens klev av.
– Nej, vi var färdiga med varandra, kunde inte komma längre. Det var en insikt som hade vuxit sig allt starkare, att vi var inne på upploppet. Så om slutet i HBK mer kom som en chock för mig så kände jag här att det var dags att lämna.
Vad har du gjort sedan dess?
– Jag har varit hemma och tagit hand om familjen och mig själv. Och analyserat och funderat över min egen ledargärning, vad jag har gjort bra och vad jag kunde ha gjort bättre. Ungefär samma sak som när jag lämnade Halmstad.
Hur mår du i dag då?
– Jag har sällan mått bättre. Det var ett välbehövligt break som jag fick efter att ha arbetat så intensivt över lång tid i Norrköping. Jag insåg att managerrollen, att både vara tränare och sportchef, till slut innebar en så hög arbetsbelastning att den inte gick att hantera. Så jag kommer att tänka mig för extra nästa gång jag skulle ta en sådan roll.
Etablerat allsvenskt topplag
Det var 2016, året efter SM-guldet, som Jens efterträdde en annan HBK-bekanting, den nyblivne förbundskaptenen Janne Andersson. Den säsongen slutade IFK trea, 2017 sexa, 2018, Andreas ”Ante G” Johanssons sista år i klubben, spelade laget om SM-guldet ända fram till sista omgången, 2019 femma och i fjol sexa.
Vi har fattat många modiga beslut genom spelarförsäljningar som har försvagat laget på kort sikt, men som långsiktigt förstärkt hela klubben till att bli vad den är i dag.
IFK Norrköping etablerade sig, under Jens tid, som ett topplag, även om den där titel och bucklan saknades som finalförlusten i Svenska cupen mot Östersund 2017 och SM-guldracet året därpå när AIK vann.
Vad är du mest stolt över?
– Att vi har fattat många modiga beslut genom spelarförsäljningar som har försvagat laget på kort sikt, men som långsiktigt förstärkt hela klubben till att bli vad den är i dag.
– Jag menar, i dag är Norrköping ett förväntat topplag i Allsvenskan, vilket är det finaste betyg man kan få. För tio år sedan var Norrköping ett förväntat topplag i Superettan. Det beskriver den makalösa resan som klubben har gjort. För mig var det viktigt att lämna ett starkt arv efter mig och jag är stolt över allt jag har gjort.
Bara Malmö FF rikare
Jodå, med spelarförsäljningar på drygt 300 miljoner kronor under Gustafssons tid är det bara Malmö FF som har en starkare ekonomi i dag.
– Och då ska man ha i åtanke att det fortfarande finns försäljningsbara spelare kvar i laget, inflikar han och avser främst Sead Haksabanovic och den unge islänningen Isak Bergmann Johannesson som lär bli två av Allsvenskans dyraste försäljningar genom tiderna.
Att utvecklas som spelare och som person går hand i hand, där varje människa är unik.
Jens var också den största/enda anledningen till att Sead valde IFK Norrköping när han för rekordbelopp köptes loss från West Ham.
När man pratar med spelare framhåller många ditt speciella ledarskap. Vad är det som gör att de känner sig så trygga i det?
– Det ska du ju fråga spelarna själva om, skrattar Jens.
– Men jag tror på att bygga en stark relation till varje spelare som skapar förtroende och gör att de är beredda att jobba hårt tillsammans. Och där kommer också människan in i bilden. Att utvecklas som spelare och som person går hand i hand, där varje människa är unik.
– Många av dem jag jobbar med är ju väldigt unga och då gäller det att hjälpa och vägleda och ge nya perspektiv. För fotbollsvärlden är full av motgångar som det gäller att ta sig förbi och då gäller det att ha tålamod som till slut, när man växer mentalt, också ökar självförtroendet, förklarar Jens när beteendevetaren i honom tittar fram.
Fortsatt starka HBK-band
Samtidigt kan vinnarskallen Gustafsson inte helt lägga 2020 bakom sig.
– Nej, turbulensen i IFK sista året solkade ner och överskuggade allt bra som vi hade uträttat tillsammans. Och 2020 blev en besvikelse resultatmässigt. Speciellt sista matchen mot HIF när vi slarvade bort en medalj och spel i Europa, det var surt.
– Men annars var det fem bra och väldigt lärorika år i IFK som i mångt och mycket påminner om HBK. Visst, klubben har kommit längre i utvecklingen, inte minst genom alla spelarförsäljningar som skapat ekonomiska muskler, men värdena och kulturen är likt Halmstad. Det är samma sak med spelarna – fostrade i den miljön vet vad man får.
Snart sju år har passerat sedan Jens, under uppmärksammade former, fick sparken från HBK, trots den bästa placeringen på flera år.
Men även om hans avsked från HBK lämnade stora sår när han på omvägar fick veta att han skulle ersättas av Janne Jönsson så har han fortfarande starka känslor för klubben som han följer noga.
– Absolut! Jag försöker se så många matcher jag kan på tv och snart förhoppningsvis live också.
– Och jag är övertygad om att HBK på sikt kommer att etablera sig i högsta serien igen. I fjol hade laget det bästa försvarsspelet av ALLA elitlag och då menar jag även Allsvenskan. Så det ska bli kul att följa. Att många spelare väljer att komma hem är också en bra signal. Inte minst då Ante (G Johansson). Vad säger man? Det finns ingen som kan mäta sig med honom att ha i ett lag.
Fullvärdig medlem i Plingklubben
Jens har också kontakt med många i klubben.
– Ja, Tobbe (Arvidsson) och Ante (Anders Smith) och en del gamla spelare. Och Magnus (Haglund) lärde jag ju känna långt innan han tog över HBK.
Dessutom är han numera också fullvärdig medlem i det exklusiva sällskapet Plingklubben – kompisgänget från HBK med Mikael Kaller, Pelle Olsson, Robert Nordström, Ola Svensson, Stefan Berg och Mikael Martinsson som sedan 1987 har träffats minst en gång om året hos någon för att ses, laga mat, åka på fotbollsresor och – tippa, vilket man gör året om.
– Jo, jag fick ju först vara medlem på prov innan jag blev antagen. Fast tippandet – det överlåter jag till de andra... skrattar han.
Visst längtar jag tillbaka till hetluften så det finns ingen anledning att vänta. Samtidigt känner jag ingen stress utan det får ta den tid det tar.
Själv bor Jens, livskamraten Mimmi och dottern Doris, 9, ”hon börjar och slutar med fotboll varannan vecka...”, i Balingsnäs söder om Stockholm, där fotbollslaget heter Sörskogen och han för egen del ser minst en fotbollsmatch på tv eller live om dagen.
Längtar tillbaka
Men vad nästa fotbollsadress är vet han inte, även om han redan i fjol placerades i AIK och IFK Göteborg och nu i danska Odense.
– Nej, det vågar jag inte säga även om det kan få snabbt i den här branschen, medger Jens som, för att undvika jäv när han var manager, har valt att inte ha någon agent – däremot rådgivare.
– Men visst längtar jag tillbaka till hetluften så det finns ingen anledning att vänta. Samtidigt känner jag ingen stress utan det får ta den tid det tar.
LÄS MER:Bolljakten: Så skötte sig HBK:arna mot Örebro
LÄS MER:Inget segerfirande för 30-årsjubilaren Antonsson
LÄS MER:Efter HBK:s nya bortaförlust: ”Vi är inte tillräckligt bra”
