2012 lämnade han Malmö FF för turkiska Genclerbirligi och sedan dess har det även hunnit bli spel i grekiska Olympiakos SP Piraeus och franska Toulouse FC.
Men nu är den 34-årige Durmaz tillbaka i svensk fotboll. Fast inte i MFF utan i AIK och det ihop med brorsan Elias Durmaz.
– Det ska bli fantastiskt kul! Visst fanns det stort intresse från många håll, men det enda konkreta var från AIK. Och för min del kändes det helt rätt, dels för det projekt som AIK håller på att bygga upp och som passar mig för att bli motiverad och hålla en hög nivå, dels för att få spela med lillebrorsan i Sveriges största klubb med alla dess supportrar.
Det är också en ”ny” Durmaz som kommer hem. Inte den offensive yttermittfältaren utan...
– En central defensiv mittfältare. Det är mycket roligare, jag får mer boll, men med det kommer också ett större ansvar. Jag är den som ska balansera laget och har också kommit upp i den åldern att de yngre spelarna kan ha mer fria roller och kasta ansvaret på mig.
Halmstad har Jimmy sedan lång tid tillbaka en speciell relation till.
– Ja, min morbror (Sharbel Touma) spelade ju i Halmstad så jag var ofta på Örjans vall och tittade. En fin arena och en fin stad.
Men det är inte den enda kopplingen för Durmaz. För där finns också en viss Simon Bakkioui, HBK:s sjukgymnast.
– En jättefin människa som jag har bra kontakt med. Han hjälpte mig när jag var 14, 15 år med en svår skada. Halmstad skulle möta ÖSK och kom till Örebro och då kollade han upp mig. Och sedan dess har han kollat igenom min kropp då och då och ger mig tips lite då och då för att förebygga skador.
– Han ser ju på en skada på ett helt annat sätt än andra. Vad som behövs, varför den har uppkommit – inte enbart själva skadan. Och där är han fenomenal.
Många spelare som har behandlats av Bakkioui har sedan också blivit kvar i HBK. Men inte Durmaz.
– Nej, Simon har faktiskt inte försökt övertala mig, skrattar han.
Trots att han länge har varit ifrån Allsvenskan har han ändå koll.
– Ja, hyfsat. Jag har väl sett ett 30-tal matcher på datorn varje år. Och det är ju en enorm utveckling jämfört med när jag var där senast. Alla lag försöker spela sitt eget spel och de mindre klubbarna hittar en egen väg utan att kopiera någon annan. Och publikintresset – det ska vi inte tala om. Wow!
Själv gjorde han sin allsvenska debut i MFF 2008. Bara året därpå gjorde den nye tränaren Andreas Brännström sin allsvenska tränardebut. I IK Sirius.
Och efter uppdrag som tränare i AFC United, Dalkurd, Jönköpings Södra, assisterande i Hajduk Split bakom Jens Gustafsson 2021 och Mjällby 2022 är han nu i AIK.
– Det känns väldigt inspirerande. Jag är ju från norrort så även om jag har bott på många andra ställen så är det lite som att komma hem.
– Sedan är det ju lite annan typ av jobb. Du är chef för lite fler, lite mer än bara den här klassiska fotbollstränaren. Men den största skillnaden är förstås intresset och pressen. Små saker i AIK blir väldigt stora eftersom så många bryr sig, säger ”brännan”.
I uppdraget låg också att förändra AIK:s sätt att spela.
– Ja, AIK har genom åren förknippats med stora, stabila, robusta spelare. Men nu har ju klubben tagit ett beslut att ha lite mer boll, vara ett mer spelande lag och jag är ju anställd för det.
– Hur det har gått? Tja, ömsom vin, ömsom vatten. Det är inte svårt att lägga till nånting, men det svåra är att lägga till utan att tappa något annat. Vi gör fler mål, men vi läcker också bakåt så det är väl där vi är nu.
Mycket rutin försvann också med Sebastian Larsson, Mikael Lustig, Per Karlsson och Nicolas Stefanell.
– Därför famlar vi väl lite efter stabiliteten, medger Andreas.
AIK tippades femma på den allsvenska upptaktsträffen. Alldeles för lågt, anser Jimmy.
– Jag ser oss mycket högre än femma. Vi ska ta en Europaplats och gå för guldet, säger han och tror på Häcken som svåraste konkurrent.
Samtidigt hoppas han på HBK.
– Jag både tror och vill att Halmstad ska hålla sig kvar för det är en klubb som ska vara i Allsvenskan, en mittenklubb i svensk fotboll som sticker upp emellanåt och som tar hand om och utvecklar sina spelare.
Andreas Brännström håller med:
– Till skillnad från många lag som ramlar ur har Halmstad behållit kontinuiteten. Och de har alltid varit obehagliga att möta. Jag har ju följt (Amir) Al-Ammaris resa både i J Södra och Mjällby och vet att det är en poängspelare som vi får se upp med.
