Elva SM-guld med Drott och fyra med HBK, bland mycket annat stort som smått, i all ära –det är alla resor som sticker ut. Okej, 25–30 turer till Eskilstuna är väl ingen som avundas en, det är Europacupäventyren man kommer att minnas på hemmet. Det är på dessa – i släptåg med Drott och HBK – jag fått uppleva saker som ”vanliga”resenärer aldrig kommer i närheten av, och sett intressanta platser långt ifrån allfarvägarna i 30-talet nationer.
Första resan som skall återberättas gick till Färöarna, av alla platser, där matcherna kom helt i skymundan av allt annat som hände. I ärlighetens namn var det nog dessutom två av de tråkigaste handbollsmatcherna av de kanske 2000 jag sett, avgjorda som de var nästan på förhand.
Drott hade vunnit SM-guld för andra gången våren 1978 efter finalseger mot Lugi och var alltså kvalificerat för spel i mästarlagens Europacup, som på den tiden hette just Europacupen.
Första försöket 1975 hade inte gått så bra när det blev torsk direkt mot Fredensborg från Norge, då att betrakta som en C-nation – om ens det.
Nu föll lotten på ett helt okänt lag vid namn Neistin från den färöiska huvudstaden Thorshavn, en sportslig vinstlott, men en ekonomisk ruin. Drott gjorde vad man sedan har upprepat vid ett antal tillfällen – sålde sin hemmamatch till motståndarna, vilket innebar att man möttes två dagar i rad i Thorshavn.
Avancemanget var inte –eller borde inte vara – i fara var man än spelade resonerade man, och på det här viset delade man på de dryga reskostnaderna. Alla var nöjda och glada.
Det kom att bli en resa – eller snarare ett äventyr – ingen av de som var med skulle glömma.
Till och med den luttrade tränaren Bengt ”Benga” Johansson brukar nämna Färöarna när han då och då får frågan vad han minns mest från sina många resor. Det säger en del.
I oktober 1978 bar det av med flyg från Kastrup till Thorshavn, ett äventyr i sig eftersom den enda flygplatsen –byggd av USA – på atlantöarna är lite speciell med sin ovanligt korta landningsbana, som då bara tillät en viss plantyp med förstärkta bromsar.
Dessutom ligger den inte på samma ö som huvudstaden utan det blev färd med buss och färja dit (numera finns en tunnel mellan öarna).
Äntligen framme i Thorshavn på fredagseftermiddagen var bokstavligt talat hela stan på benen. Affärerna var stängda, skolorna likaså, allt var tillbommat. Vad hade hänt?
Neistins välkomstkommitté var eld och lågor och berättade att man för första gången på 20 år siktat en grindvalsflock i närheten av Thorshavn och nu höll på att driva in den i den grunda bukten utanför hamnen.
”Häng med ut och titta”var budskapet och de flesta drottarna slängde väskorna, kastade sig i små båtar och följde med ut på böljan den blå för att se ett makabert skådespel utspelas. Allt som flöt nyttjades och det rådde kaos i hamnen.
Det hela påminde mer om ritual än jakt och kritiseras emellanåt, men här var inte tid till eftertanke. Ingen hade ju en aning om vad som komma skulle!
”Grindadrapet” gick till så att ledarvalen drevs in i den grunda hamnbukten, och efter följde ett hundratal grindvalar som mötte sitt öde när fiskarna gick i vattnet i sina våtdräkter och helt enkelt högg ihjäl de jättelika djuren med harpuner, ett efter ett.
Sedan lyftes de upp på kajkanten med en kran och slaktades på plats. Blodet sprutade åt alla håll och folket jublade.
Ja, ni förstår själva av bilden ungefär hur det såg ut.
Köttet delades sedan upp på befolkningen enligt gängse sed, där kvadratmeterstora skinnbitar radades upp och man staplade så mycket kött som det fanns plats för ovanpå. Den lycklige som siktat valstimmet fick en helt val själv, då värd runt 50000 kronor.
Vad som hände med alla kadavren ville vi egentligen inte veta, men efter vad vi hörde kördes de till en plats långt utanför tättbebyggt område och kokades. Lukten var inte angenäm.
Sedan dukades det upp till fest – och då pratar vi FEST! Att Färöarna hade alkolholransonering var svårt att fatta. Invånarna fick beställa sin ranson av starkvaror från Danmark mot uppvisande av intyg att man betalt sin skatt, och uppenbarligen hade de flesta varit duktiga på att hamstra om det skulle uppstå situationer som denna.
Det blev en lååång, blöt natt, och ska man vara helt ärlig såg Neistins spelare – de flesta yrkesfiskare – en aning stukade ut när de anlände till hallen för denna viktiga Europacupmatch mot de svenska mästarna.
Handboll är en stor sport på öarna, men det säger inte så mycket. 1978 hade man bara spelat i fem år i de två hallar som fanns, och antalet föreningar var blott tolv.
Det blev förstås rena skrattmatchen för Drott. Sämre motstånd har nog Halmstadlaget bara stött på en gång under alla år när Intercollage från Cypern några år senare besegrades med 54–7 och 46–14 i Sporthallen i Halmstad.
Nu blev det ”bara” 31–13 och de 430 åskådarna verkade relativt nöjda med det. Efteråt visade lagkaptenen Bengt ”Böna”Hansson upp en kruttorr tröja, och målvakten Leif ”Biffen”Åsberg uttryckte vad nog alla kände: ”Man försökte skärpa sig, men det var nästan omöjligt”.
Till returmatchen dagen efter hade åskådarantalet halverats och resultatet blev 30–14.
Så långt allt gott, Drott hade för första gången i historien gått vidare i Europacupen, men upplevelserna på Färöarna var inte slut med det.
Alltför tidigt på måndagsmorgonen bankade det på undertecknads hotelldörr och utanför stod två barska poliser och undrade om jag kunde vara snäll och ta på mig och komma med på förhör i en eventuell mordutredning.
???
Det visade sig att min rumsgranne hade hittats död på balkongen på morgonkvisten, blodig och eländig, men jag kunde inte bidra med så mycket mer upplysningar än att jag stött på en oerhört berusad man i hotellkorridoren kvällen innan. Med det lät de sig nöja och jag tilläts åka med Drottruppen till flygplatsen.
Pust…
Den här dagen var det storm på Färöarna, vilket inte är helt ovanligt, och det var ytterst osäkert om det skulle gå att lyfta från den trånga flygplatsen, inklämd mellan bergen.
”Hur länge är det beräknat att blåsa?” undrade Drotts överledare Olle Hagström. ”Tja, någon vecka kanske” blev svaret som gjorde drottarna likbleka. Vikingarna – som Drott skulle möta i elitserien två dagar senare i Helsingborg – varskoddes om att det kanske inte skulle bli någon match och det var allmänt jämmer och elände.
Till slut beordrades vi trots allt in i planet om vinden skulle lägga sig en smula. Kaptenen förklarade att vi bara kunde lyfta om vindstyrkan understeg 25 sekundmeter och där satt vi och bet på naglarna. Inte minst de som var flygrädda.
Plötsligt drogs motorerna igång och planet började rulla. ”Nu är det nere i 24,5 så nu prövar vi!” förkunnade kaptenen i högtalarna och upp mellan bergstopparna vinglade vi. Men det gick –som alla förstår –bra.
Det gjorde det emellertid inte för Drott i nästa omgång när Stella Sports från Paris vann med sammanlagt ett mål.
Men det är en helt annan historia –och mycket mindre dramatisk.
Mats Thomasson, Leif Åsberg, Bengt ”Böna” Hansson, Jörgen Abrahamsson, Einar Jakobsson, Lars-Börje ”Böta” Hasselberg, Göran Bengtsson, Torbjörn Klingvall, Hans-Gunnar Lundh, Thomas Fagercrantz, Rolf Dahlström, Samo Podgrejsek (numera Sarén).
