För när den forne Drottaren Daniel Lindgren med sitt tionde mål gav Varberg ledningen för första och enda gången i matchen fram till 26–25 och fick den stora gröna sektionen i Halmstad arena att ”go bananas” skrevs ännu ett stycke sorglig handbollshistoria för Drotts del.
Nu är laget inte ens näst bäst i Halland efter Aranäs utan – trea. Det har inte hänt sedan 1940-talet när klubben bara hade några år på nacken och blev sist i division 3 Hallandsserien efter Läroverket(!), HBP, Halmstads BK B, Leikin och Halmia B.
Sedan startade resan uppåt. Den som till slut skulle ge elva SM-guld, 22 SM-finaler och oavbrutet spel i den högsta serien från 1968 fram till i våras.
Det var också storebror Drott mot lillebror Varberg i början av matchen, trots att det med 750 Drott-matcher bland Varbergs spelare fanns mer Drott-historia i Varberg än i – Drott...
– Jo, det var väldigt spänt och stressat i början där många av spelarna verkade känna att de var lillebror mot stora Drott, medgav Varbergstränaren Hasse Karlsson – en av åttamed förflutet i Halmstads numera svårt sargade handbollsstolthet.
Varberg körde fast i Drotts försvar med stressade avslut och bortkastade bollar, inte minst från Tobias Bengtsson och Jonathan Tygesen som ville så mycket att de slog knut på sig själva, samtidigt som hemmalaget metodiskt gick fram till som mest 15–9.
Men två smarta taktiska drag av Karlsson skulle fullständigt förändra matchbilden. Dels målvaktsbytet vid 4–10 när Carl Aronius ersattes av Hans Winge som med sina 16 räddningar spikade igen bakåt, dels dubbelpunkten direkt efter paus på Drotts kubanske storskytt Yosdany Rois och spelmotorn Erik Lindau som hemmalaget aldrig hittade motdrag till.
– Det fick rätt effekt, konstaterade Hasse belåtet och avsåg att man tvingade den unge, orutinerade Richard Lindström att ta ett spelansvar som han ännu inte är mogen för.
Hans kollega i Drott, Diego Perez-Marne höll med:
– När man spelar fyra mot fyra måste man klara av det. Men vi blev i stället stressade.
Motdraget, när Varberg mål för mål närmade sig under Varbergsklackens jättelika banderoll; ”Vi ger aldrig upp!”, hade kunnat vara att punkta eller screena bort Daniel Lindgren som var navet i Varbergs anfallsspel. Det tyckte inte Diego.
– Nej, det hade inte hjälpt eftersom Lindgren inte gjorde särskilt många mål i sex mot sex, förklarade Perez-Marne.
Fel där! En extra koll i anteckningarna visade att Lindgren gjorde sju av sina tio mål i spel sex mot sex.
Och därmed var tronskiftet ett faktum. Om det är tillfälligt återstår att se för Drott är alltjämt i början av ett nytt lagbygge, där förmågan att stänga matcher, precis som mot Lindesberg, är läropengar.
– Men nu förlorar vi med ett mål, påpekade Diego. I början var det med 15.
