Det här avsnittet var egentligen inte planerat från början, men denna väldigt speciella historia förtjänar att återberättas.
Det hela utspelade sig för inte så längesedan, och kommer förhoppningsvis aldrig att få en upprepning, i alla fall inte vad gäller kriget och mutaffären.
Tyvärr gäller nog detsamma Drott som en maktfaktor i den europeiska topphandbollen.
Halmstadklubben hade i mitten av 1990-talet sin kanske starkaste besättning någonsin med nästan idel landslagsspelare – och inte vilka dussinlirare som helst. Den enda svaga punkten var målvakten, om än ej i just den match som detta skall handla om.
Mellan september 1993 och januari 1994 vann Drott sexton raka matcher i elitserien och tog hem SM-guldet fullständigt ohotat efter att ha krossat Lugi i semifinalen och Sävehof i finalen. Dessutom nådde man finalen i Citycupen, där dock Tusem Essen blev övermäktigt.
Men lottningen i Europacupen på höstkanten kunde varit gynnsammare. Det kroatiska mästarlaget Badel Zagreb stod för motståndet och Drott skulle börja borta.
Under namnet Chromos (man bytte namn efter huvudsponsorn) hade Zagreb-klubben vunnit Europacupen två gånger på tre år och hade hela tio landslagsspelare, vilka något halvår senare skulle bli Sveriges Waterloo i VM på Island.
Kroatien vann ju sedan även OS-finalen mot blågult i Atalanta 1996 och blev en vagel i ögat på ”Benga” Johansson under resten av dennes tränarkarriär. Spelarna må ha varit diviga och lynniga till tusen, men oerhört skickliga – i alla fall i medgång. Tricket var att inte låta dem hamna i den situationen.
Trots att Jugoslavien var uppdelat 1994 och det formellt rådde vapenvila var det långt ifrån fred i området, utan tillståndet benämndes ”instabil vapenvila”. Det var dock aldrig tal om att matchen skulle ställas in eller flyttas och Drott packade väskorna.
På flygplatsen i Zagreb blev vi direkt påminda om kriget. Inte en enda civil människa syntes till, bara hundratals beväpnade militärer och en mängd militärplan från FN-styrkan.
Lite läskigt var det allt.
Dock hade det inte försiggått några strider i själva Zagreb på tre år, men vi frågade ändå våra värdar hur långt bort kriget egentligen var?
”Ingen fara, det är långt härifrån”, blev svaret.
Hur långt, insisterade vi?
”Tja, fyra mil ungefär”!
Sex månader senare blev de centrala delarna av Zagreb utsatt för två serbiska missilattacker som krävde sju människors liv och skadade över 200, alla civila. Ett par av missilerna slog ner på gatan vid det hotell Drott hade bott på.
Det var i denna miljö Drott skulle försöka spela handboll. Att det gick så bra som det gjorde var en prestation i sig och ett bevis på spelarnas professionalism.
Matchen utkämpades i Dom Sportova (där ”Bengas boys” drygt fem år senare vann EM), men att ta sig dit från hotellet visade sig vara lättare sagt än gjort. Bussen som skulle transportera Drott kom aldrig, och när det började bli ont om tid ringde Drotts överledare Olle Hagström efter några taxi.
Bekymren var inte slut med det. En av bilarna, med fyra spelare, fick punktering och det blev ytterligare longörer. Efter en hel del parlamenterande lyckades Hagström skjuta på avkasttiden 20 minuter, men stämningen var lika kylig som orden hårda.
Varför hade de inte skickat någon buss? Var det ett led i det kalla krig som var legio i matcher mot öststatslagen?
4500 åskådare –varenda en visiterad av beväpnade vakter – kom för att se hemmafavoriterna göra mos av de där svenskarna, och stämningen var svår att klä i ord. Som alltid i Kroatien. Ingenstans är publiken så lidelsefull som just där. Det är i alla fall min erfarenhet från de drygt 20 nationer jag sett handboll i.
Åskådarna satte dock snabbt jublet i halsen när en viss Magnus Andersson inledde sin galaföreställning. Jag hade förmånen att följa detta handbollsgeni under hela hans karriär i halvannat decennium, men av flera hundra matcher såg jag nog aldrig honom bättre än under den första halvleken här.
Ett år tidigare hade han korats till ”världens bäste handbollsspelare” vid VM i Sverige och nu visade han varför. Lite hårddraget var det Andersson mot Badel Zagreb –och Andersson vann.
Drott ledde med 12–11 i paus och Magnus låg direkt bakom elva av målen. Han gjorde till och med mål när Drott var två man mindre på banan. Det var makalöst. Hemmafansen såg ut som fiollådor och överröstades lätt av ett halvt dussin permissionslediga svenska FN-soldater.
”Det blev kanske lite väl mycket Magnus Andersson i början, men jag blev inspirerad av motstånd och inramning och gav allt”, sa världsstjärnan efteråt.
Drott fortsatte föra matchen fast Magnus svalnade något, den kritiserade målvakten Niclas Gonzalez var lysande och (nuvarande tränaren, då med lång hästsvans) Tommy Suoraniemi lirkade in boll efter boll från inga vinklar alls, liksom Hasse Nordh från andra sidan.
Med drygt tre minuter kvar var gästerna fortfarande före med 22–20, men efter en sista forcering avslutade Badel med tre raka mål för att vinna med 23–22. Den nuvarande förbundskaptenen i Kroatien, Slavko Goluza, gjorde åtta av målen.
Lite snöpligt förstås, men ändå ett fantastiskt resultat för Drott, som hoppades kunna vända på steken hemma i trygga Sporthallen.
Om det var dramatiskt i Dom Sportova var det nästan bara en västanfläkt mot vad som komma skulle under veckan. Mellan matcherna alltså.
På onsdagen blev Olle Hagström uppringd av en man från Polen, som inte ville säga sitt namn, men som berättade att han tidigare spelat för Badel Zagreb under den tid klubben hette Röda Stjärnan. Nu blev han anlitad som tolk under ett hastigt påkallat möte i Warszawa med presidenten i Badel Zagreb och de båda polska domare som skulle döma returmatchen i Halmstad.
Tolken upplyste Hagström att domarna erbjudits (motsvarande) 15000 kronor var om de såg till att Badel gick vidare i cupen, och intrycket han fått var att erbjudandet antagits. Dock kunde han av förklarliga skäl inte leverera några konkreta bevis.
Hagström trodde knappt sina öron, men tackade för upplysningarna och anmälde saken till Staffan Holmqvist, som var ordförande i det europeiska handbollsförbundet. Denne, i sin tur, informerade den EHF-delegat från Island som skulle tjänstgöra i Halmstad. Fler kände inte till den delikata situationen.
”Det var ju en knepig sits, men man kunde ju inte göra något” säger Olle Hagström i dag. Saken ställdes emellertid aldrig på sin spets eftersom Badel Zagreb var så överlägset Drott i Sporthallen att man verkligen inte var i behov an någon domarhjälp – och inte fick det heller.
Tränaren Göran Bengtsson var visserligen inte nöjd med den polska rättskipningen, men Hagström – som förstås skärskådade vartenda domslut med den bakgrundsinfo han hade – kunde inte se att domarna på något vis favoriserade kroaterna.
23–29 blev resultatet och Drotts saga i cupen var all. Magnus Andersson gjorde ett mål –på straff...
”Det var viktigt för oss att slå Drott, som definitivt också tillhör de bästa lagen i Europa. Jag hoppas vi får en lättare lottning i nästa omgång”, var tröstens ord av Badels lagkapten Ratko Tomljanovic, son till en tidigare Lugitränare.
Badel Zagreb gick sedan ända till final, men några år senare blev klubben avstängd från Europacupspel efter att ha avslöjats med någon oegentlighet i samband med cupspelet.
Niclas Gonzalez, Bengt-Erik Johansson, Ola Lindgren, Tommy Suoraniemi, Tomas Eriksson, Hasse Nordh, Jan Göransson, Thomas Sivertsson, Magnus Weberg, Henrik Andersson, Magnus Andersson, Bryan Stephens. Tränare: Göran Bengtsson.
