Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

22 kilo mindre Amanda. När hon vägde som minst visade vågen 42 kilo.

Amanda Kullenberg besegrade anorexian – siktar mot landslaget

I slutet av juli åker 16-åriga Amanda Kullenberg, Halmstad Handboll på juniorernas riksläger 4 i Katrineholm. Men den viktigaste matchen har hon redan vunnit – den mot anorexian och ätstörningsspöket Arne när hon inte längre ville leva.

– Då förstod jag inte hur sjuk jag egentligen var. Hur illa ute jag var. Men i dag gör jag det när jag tittar på bilderna, säger Amanda.
Framför mig i trädgården sitter en söt, välmående tjej full av liv som gladligen tar för sig av fikan som mamma Anke dukar upp i solskenet.
Så var det inte för ett år sedan.
Då var det en trådsmal, svårt ätstörningssjuk Amanda som inte längre ville leva där mamma tvingades sjukskriva sig under ett halvår för vård av sjukt barn för att hjälpa henne igenom alla ångestattacker och depressioner.
På fem månader hade hon rasat 22 kilo i vikt och vågen visade som lägst 42 kilo.
– När folk tittade konstigt på mig så trodde jag att det var för att de tyckte att jag var tjock. Men det var ju för att jag var så smal. Fast det insåg jag inte då.

Det var hösten 2014 som problemen började när hon i samband med en seriematch med Halmstad Handboll fick en knuff och landade på ryggen.
– Jag hade plötsligt ingen känsel i benen, minns hon.
Efter ambulansfärd upp till sjukhuset blev diagnosen spinalchock, där hon först kom hem men sedan blev inlagd två gånger i sammanlagt fyra dagar när hon dessutom tappade känseln i ena armen.
Det gick så småningom över, men ganska omgående upptäcktes också hur smal Amanda hade blivit under den här tiden.
– Jag har alltid velat äta rätt och bra, men insåg inte att jag åt alldeles för lite.
Samtidigt hade hon tappat lusten för det hon älskade mest – handbollen, där hon som mycket lovande högernia också hade varit uttagen till förbundets riksläger steg 1.
Mamma Ann-Kristin och pappa Björn – som båda också arbetar inom vården – tog kontakt med BUP, Barn och ungdomsmottagningen där Amanda fick träffa både läkare och psykologer och svår ätstörning konstaterades.
I januari 2015 fick Amanda träningsförbud och tvingades tacka nej till riksläger 2 och även om hon så smått började äta igen var kroppen inställd på svält och hon gick ner ännu mer, vilket blev en chock.
– Jag orkade inte längre vara med någon och ville inte leva längre, berättar hon som när hon mådde som sämst döpte sin sjukdom till ”Arne” som hon sedan berättade om i ett känslosamt tal på gymnasiet i höstas. (Se talet bredvid).
Något självskadebeteende – som är en vanlig kombination med anorexia – fanns det dock inte eftersom hon var rädd för att få ärr.
Det fick ändå mamma Anke att sjukskriva sig mellan februari och augusti för att finnas vid Amandas sida och aldrig lämna henne ensam, där hon mot alla odds lyckades fullfölja nian genom hemstudier fick godkänt på alla prov.
Och så plötsligt en dag förra sommaren vände det.
– Jag bestämde mig för att fortsätta leva. Jag insåg att jag skadade de jag älskade. Och så ville jag inte se ut så där när jag skulle börja gymnasiet.
– Men utan mina föräldrar och syskon och Jonathan och Annika hade jag aldrig klarar mig igenom det, påpekar hon.
Jonathan är pojkvännen Svedberg, mittfältstalang i Halmstads BK.
– Han har hela tiden funnits där och stöttat, inflikar Amanda.
Och Annika är psykologen Sjöberg som hon fick prata av sig hos. För just att ha någon utomstående var viktigt för Amanda.
– Ja, jag ville ju inte lägga allt ansvar på mina föräldrar, på Jonathan och mina anhöriga. Så då var det skönt att ta ut känslorna på någon annan, få skrika och gråta ut.
– Sedan hade jag också en vän från Blekinge, Isabelle Noreman som själv hade haft anorexia och visste vad jag gick igenoms.


I september var Amanda tillbaka på handbollsplanen och började så smått att träna för att på allvar vara igång den här sidan årsskiftet.
– I början saknade jag bara träningen – inte handbollen. Men sedan när det vände ville jag börja spela igen och jag smygtränade väl en del innan jag egentligen fick det, erkänner Amanda som då också bjöd hem alla lagkompisar till huset i Söndrum.
Efter ett återbud blev det riksläger 3 innan hon i samband med skol-SM i Jönköping fick nästa glädjebesked av förbundskaptenen Erik Larholm.
– Han var där med ett annat lag och när jag skadade knät i första matchen kom han fram och sa: Du kan ju inte hålla på så där om du ska vara med på steg 4-lägret, skrattar Amanda – nöjd över att vara bäst i familjen eftersom storebror Viktor Löfstedt nådde steg 3.
Hon är glad över att få berätta sin historia och hoppas det ska hjälpa andra, samtidigt som familjen har varit öppen med problemen.
– Det var inget hysch-hysch. I stället berättade vi så att alla visste och fick också ett fantastiskt stöd. Men det är något som man inte önskar någon i hela världen ska behöva uppleva, säger Anke.
– Fast det förde ju det goda med sig att vi under sex månader alltid åt middag ihop för att ha koll på att Amanda åt. Och det har vi fortsatt med, inflikar hon.
Själv har Amanda också två råd till de som är mitt uppe i detta ”helvete”:
– Att aldrig ge upp och att våga prata om det.
– Men det är jättesvårt att säga rätt saker eftersom hjärnan reagerar med att göra det motsatta. Varje gång som någon sa att jag var smal så ville jag bli ännu smalare. Och när någon sa att jag skulle äta mer åt jag mindre. Så jag undrar hur jag hade reagerat om någon hade sagt vad tjock du är.
– Men efter allt som jag har gått igenom har jag i alla fall blivit en starkare person som uppskattar det lilla och kommit närmare min familj.
Det är dags att bryta upp. Mamma och pojkvännen Jonathan ska skjuta henne till förskolan där hon hoppas få jobb i sommar.
– Jag älskar barn, ler Amanda.
Livet leker igen.
Och i sommar ska hon ta ännu ett kliv mot den stora drömmen, juniorlandslaget i handboll.

Fler lokala sportnyheter hittar du här