Det är säkert inte så många av dagens unga som vet vem Jörgen Abrahamsson är, men den äldre skaran minns honom som en pålitlig linjespelare och stor Drottstjärna under glansdagarna på 70-, 80- och 90-talet.
Han var med och tog sju SM-guld, spelade 822 A-lagsmatcher och gjorde 1920 mål under 18 säsonger.
När vi frågar honom om SM-guldet 1990 kommer 65-åringen inte ihåg så mycket, men så har han ju också varit med och vunnit hur mycket som helst.
– För 25 år sedan så hade jag vetat, men nu...nä, var det Ystad vi mötte i finalen, undrar han.
Nä, Saab från Linköping. Halmstadlaget förlorade den första matchen, men vann sedan tre raka och efter klara 25–16 i den sista finalen fick lagkapten Abrahamsson lyfta ännu en buckla – den här gången i Linköpings sporthall.
– Jag minns inte så mycket mer än att Pierre Thorsson spelade på nio meter, men vann vi i Linköping? Då borde jag i alla fall ha kommit ihåg festen på hemresan, men det gör jag inte. Det bästa minnet jag har är när jag var med och tog mitt första SM-guld 1975.
Guldtavla på väggen
Drott hade ett fantastiskt lag 1990 med Magnus Andersson och Ola Lindgren som de klarast lysande stjärnorna.
– Vi hade bra spelare från det jag började, men Magnus var en riktig lirare och det var roligt att spela med honom och alla andra duktiga som ”Böna” (Bengt Hansson) och Einar (Jakobsson).
I huset i Fyllinge har Jörgen en tavla som hänger i trappan med alla framgångar under de gyllene Drott-åren, men det är också det enda som han har framme.
– Men jag läser aldrig på den och alla medaljerna har jag liggande i en väska på vinden, funderar Jörgen.
Europafinal mot Teka Santander
Abrahamsson, som var lagkapten under många år, kunde ha fått en medalj till den säsongen och hade Drott gått hela vägen i Cupvinnarcupen så hade det förmodligen varit det största han vunnit i karriären.
Via UHF Stjarnan, Island, Ionikos, Grekland, GKS Wybrzeze, Polen och Gummersbach, Tyskland tog sig Drott till final och vann den första matchen med 24-22 på hemmaplan, men i returen blev Santander med svenske landslagsmålvakten Mats Olsson för svårt. Spanjorerna vände och vann med 23–18.
– Jag har sett den finalmatchen några gånger på nätet och jag tror att Teka hade 12–1 i straffar eller något i den stilen. Sedan var det konfetti vid vårt mål i första halvlek och när vi sedan bytte sida i andra så var det konfetti på vår sida igen. Det gjorde att vi inte kunde kontra så det hade våra motståndare tänkt ut bra, skrattar Jörgen.
Efter slutsignalen fick drottarna fly ut ur hallen.
– Ja, det var ett jävla liv och när supportrarna stormade planen för att fira segern så sprang vi ut i omklädningsrummet. Det gick inte att vara på planen och efteråt var vi inte ens med på prisutdelningen.
– Men det var en rolig tid. Vi fick uppleva mycket på alla resor och se mycket av Europa.
Slutade i blågult – missade OS
Själv hade Jörgen redan tackat nej till landslaget och fick aldrig vara med om alla fantastiska år i blågult under ”Benga”, som inledde en gyllene era när Sverige blev världsmästare i Tjeckoslovakien i mars 1990.
Linjespelaren gjorde landslagsdebut redan 1976 och var sedan med i två VM-slutspel 1978 och 1982 innan han valde att tacka nej till landslaget när Sverige missade att ta sig till OS 1984.
Men när flera öststater valde att bojkotta OS i Los Angeles fick Sverige trots allt vara med i spelen.
– Vi slutade tvåa eller trea i det kvalet och missade att ta oss dit. Då kändes det långt till nästa OS. Därför sa jag upp mig i landslaget och ångrade mig när vi trots allt fick spela OS, men då kunde jag inte ringa och säga att jag ville vara med igen.
Klingvall skötte snacket
Han spelade dock handboll i nio år till och lade skorna på hyllan först sedan Drott gått på pumpen i SM-finalen mot Ystad 1992.
I stället fick Abrahamsson följa Sveriges och Drotts framgångar via tv och tidningar.
Han hade själv fått känna på ”Benga” Johansson ledarstil i klubblaget och fick sedan se att den gav resultat även i blågult.
– Han fick spelarna att trivas och var inte dålig taktisk, men lät killarna ta över. Så var det i Drott också. Där var det Torbjörn Klingvall som bestämde. Trots att jag var lagkapten så lät jag honom prata. För att vara norrlänning så snackade han mycket, men han var jätteduktig som spelare och betydde mycket för laget.
Som många andra drottare blev Jörgen så småningom tränare och var tillsammans med Claes Andersson hjälptränare åt Ulf ”Tubbi” Sivertsson under guldåret 1999.
Efter två år där tog han över som huvudtränare i moderklubben HBP under ett par säsonger i tvåan.
– Jag gick steg 3 på tränarutbildningen, men tyckte inte att det var kul med A-laget längre och tränade grabben i stället när han växte upp.
I dag har han inte mycket kontakt med de gamla lagkompisarna, men ser Drott lite då och då eftersom sonen Rasmus fortfarande spelar i division 1-laget.
– Drott har ett spännande lag och jag tror att det blir riktigt bra när de unga killarna vuxit till sig. Sivertsson (Hugo) kan bli hur bra som helst och Almander (Emil) är duktig på linjen. Sedan tycker jag att kantspelarna är magiska.
Jobbat extra med äldre
Jörgen är numera pensionär. Han slutade arbetet på Posten för tre år sedan, men har sedan haft lite extrajobb och då med Actic som arbetsgivare.
– Jag har hjälpt gamla människor som är 79 år och äldre med friskvård. Det handlar om vanlig gymnastik med balansträning och olika rörelser. Det har varit ett tacksamt och roligt jobb, men sedan coronan kom har det inte blivit mer jobb, säger Jörgen.
Därför har han som så många andra mest varit hemma.
Mest från handbollstiden saknar han drabbningarna med Redbergslid.
– Det var heta matcher på den tiden. Båda lagen ville vara bäst och det var tuffa tag emellanåt. Dessutom tyckte vi illa om vissa spelare i RIK – och tvärtom.
– Men matcherna var roliga att spela. Det var fullt med folk på läktarna och mycket skriverier.
Vem vet – legendaren kanske får uppleva goda Drott-tider igen när stålbadet är över.
Läs vidare:
