Sverige ska ta en VM-medalj. Så lyder uppdraget från förbundet och efter den knappa semifinalförlusten mot Tyskland i EM 2013 kändes det som att Sundhage hade startat något bra. Sverige var på väg åt rätt håll och landslaget andades optimism. Två års ytterligare gnuggande på detaljer och Blågult skulle vara en titelkandidat, var tanken.
Men nu står vi här, med knappa två månader till premiären mot Nigeria och vet plötsligt ingenting om det här landslaget längre. För just nu är Sverige ett lag som släpper in sex mål på två matcher mot vad som ska vara underlägset motstånd. Och bara en ynka match återstår innan den där VM-premiären. När det måste klaffa.
Jag vet inte varför Pia Sundhage har så ont i käken men om det är för att hon ligger och gnuggar tänder på nätterna är det svårt att klandra henne.
Matchen mot Danmark var på flera sätt obehaglig. Det allra mest obehagliga var att se hur Hanna Folkessons knä vek när foten fastnade i konstgräset. En röntgen ska göras och jag vet i skrivande stund inte hur illa det är, men... det såg verkligen inte bra ut. Folkesson grät så hon skakade när hon bars av planen och jag har svårt att se att hon spelar i VM. Det är en blytung smäll, för hon har vuxit ut till en bärande nyckelspelare på innermittfältet.
Sofia Jakobsson, också en av lagets formstarkaste spelare, landade precis lika illa – fast på armbågen. Fler tårar, mer oro, men i det fallet känns det som att oddsen för en VM-start är klart bättre. När det gäller offensiven så var emellertid Lotta Schelin, som vanligt, i en klass för sig. Smart, snabb, effektiv, tvåmålsskytt. Hon får bara inte skada sig.
Kosovare Asllani? Såg obekväm ut på sin kant, var orörlig och passiv. Utbytt i 57:e minuten. Ett jättekapital som just nu inte får ut något alls av sitt värde.
Caroline Seger? Lyckas inte fånga upp och diktera matcherna med samma eftertryck som vi vant oss vid. Jag tror det hänger mer på hennes egen form än vilket spelsystem Sverige använder.
I går valde ju Sundhage att återgå till 4-4-2 efter att i snart två år trummat in sitt 4-1-3-2, vilket kan ses som en svaghet eller en styrka beroende på hur man ser det.
Tydligt är dock att hon gjorde det av en anledning. Och att grundproblemet återstår: Tre nya insläppta mål, samtliga efter tveksamma eller direkt svaga ingripanden från den svenska backlinjen. Självförtroendet i de akuta momenten är som bortblåst, kvar finns tvekan och tvivlet.
Två månader, en match. Sedan ska det sitta.
Klarar du det, Sundhage?
