Sundhage: ”Jag har makt att välja väg”

Vi möts i Svenska Fotbollförbundets lokaler i den så kallade Arenastaden i Solna, där nationalarenan Friends trängs med kontor, hotell och bostäder. Sveriges förbundskapten har just ätit lunch. Hon ser ganska sliten ut. Dagen innan presenterades VM-truppen i direktsändning och vår intervju är en av många dessa dagar.

–Jag är bara glad över att det blir lite hallå, för på min tid var det ingen som brydde sig. Men jag blir ju väldigt trött efteråt, säger Pia Sundhage och släpper ner huvudet mot bröstkorgen för att illustrera just detta.

Den lilla konferenslokalen vi sitter i heter Luton. Det är ingen tillfällighet, för det var just där, på en lerig plan i Luton, som Pia Sundhage för 31 år sedan satte straffen som innebar Sveriges första och hittills enda guldmedalj.

2015 är Pia Sundhage alltjämt en av sportens allra största profiler. Två raka OS-guld som förbundskapten för USA (2008 och 2012) gjorde att FIFA utsåg henne till årets tränare i världen 2012. Samma år beslöt hon sig för att acceptera förbundets förfrågan om att ta över det svenska landslaget.Och trots att hon levt med skyhöga förväntningar och press i drygt fem år – presidenten för US Soccer hälsade henne välkommen med orden ”I see gold” –så blev hemkomsten något helt nytt.

–Jag fick en chock när jag kom till Sverige. Det första jag fick göra var att åka till Råsunda och ställa mig framför en massa journalister. I USA levde jag lite i skymundan av de stora stjärnorna och gjorde egentligen inte så mycket media. Det här är SÅ mycket mer, säger Sundhage.

Det skulle visa sig vara mer som skiljde Sverige från USA. Där, i patriotismens högborg, är landslaget alltid nummer ett och de utvalda ges alla tänkbara resurser – inte minst tid – för att kunna prestera maximalt på mästerskap.

–Jag kom från ett jättestort land där jag reste över tidszoner till ett litet land och jag trodde att vi skulle få en chans att träffa spelarna varje månad här. Ett litet land kan bestämma att ”så här gör vi, för landslagets skull” men det har inte blivit så. Den tid jag hade med de amerikanska spelarna och den påverkan jag hade på laget då var mycket större än vad jag har nu.

Är det en besvikelse att det blivit så?

–Nja, är det rätt ord? Men det var ju en missbedömning. Det blev inte så.

Kunde du ha gjort något bättre?

–Vad jag inte lyckats med är kommunikationen, samarbetet med klubbarna. Att få föreningar och de enskilda tränarna att känna ”yes, våra spelare är i landslaget”.Allt ifrån speltid till att släppa fram unga spelare och träningsmängd. Det där ska ju föregås av samtal och kommunikation men nej, det har inte blivit så.Det där har jag inte gjort bra, det kan jag ju bara säga. Nu vet vi inte hur det går i VM, men det är en fråga som jag kommer ställa mig; vad kan vi göra åt detta? Är det realistiskt att göra något åt det eller är livet så här?

Sundhage vill bland annat se en längre damallsvensk säsong, för att få ett mer utspritt spelschema som öppnar för tid med landslaget. Och hon vill att professionella spelare tränar mer. Men nu står vi där vi står. VM knackar på dörren och den officiella målsättningen ligger fast: Sverige ska ta medalj. Den sista samlingen innan avfärd blev något av en mardröm med en krackelerande defensiv, nya skador och ett mycket omdiskuterat byte av spelsystem – tillbaka till 4-4-2.

–Det steget var ganska givet när vi fick några resultat emot oss och några skador som gör att … vi hade ju en dröm om hur vi ville spela på konstgräset, med fart och fläkt, men så händer saker och ting och vad gör vi då? Som ledare analyserar jag och börjar därefter coacha och då gör vi en förändring. Så vi kommer inte att spela som vi gjorde i EM och vi kommer heller inte att uttrycka oss på det sättet. För jag vill se en förändring.

Förändringen i uttrycket har också varit tydlig de senaste månaderna. Sundhages talom stjärnor som ska ge Sverige guld har ersatts av en mer lågmäld retorik med fokus på laget, roller, balans och defensiv.

–Jag har tänkt till kring det här, för retoriken betyder mycket. När jag kom hit hade jag med mig den där känslan att det är okej att säga att man är bäst. Så jag lyfte fram Lotta Schelin till exempel och det var hon ju lite obekväm med då. Nu har vi gjort en kursändring och då blir det fokus på den klassiska lagandan. Det har vuxit fram, för vi är nyfikna och vill inte gå i samma hjulspår. Jag har faktiskt makten att välja väg.

Men du har redan fått släppa den drömmen du hade – det måste vara svårt att ändra kurs bara så där?

–Ja, det är ju lite kaos. Men det är en väsentlig skillnad att desperat känna att ”fan vi måste göra någonting”. Så är det inte. Vi är coola och vi analyserar, hm, hur ska vi få det här till vår fördel? Och jag har varit i tre finaler, jag påstår att jag vet vad som krävs. Att inte utnyttja den erfarenheten vore både dumt och naivt. Så dum är inte jag helt enkelt.

Var det svårt att få med alla på kursändringen och spelsystemet?

–Det var en viss frustration såklart, när vi hade kommit nästan ända fram med det här spelet, och så gör vi inte det vi ska mot Schweiz. Det finns spelare som gärna hade sett att vi hade fortsatt på den linjen, men återigen, jag är inte så naiv att jag tror att man bara kan köra samma en gång till och tro att det löser sig.

Det är inte helt vanligt att som journalist möta tränare som så öppet berättar om sina tvivel och tillkortakommanden – och som samtidigt utstrålar ett sådant självförtroende som Pia Sundhage gör. Hon medger utan omsvep att hennes landslag inte är där hon hade tänkt att det skulle vara i dag – men verkar inte stressad över det.

–Man blir ju ... van är fel ord, men jag känner igen mig. Och en bra tanke när det är som jobbigast med stress och så är ”vad är det värsta som kan hända?”. Herregud, det blir en annan som tar över. Då åker axlarna ner.

Ärligheten i intervjuer har både väckt beundran och kritik. Till skillnad från många kollegor i branschen verkar Sundhage inte ha problem med att tala om brister i laget – och hos enskilda spelare. En del ser det som en styrka, andra menar att förbundskaptenen saknar social kompetens och skapar osäkerhet i leden.

–Om jag kan ge dig ett svar som gör att du kan ställa en bra följdfråga, då tycker jag att jag har gjort något bra för damfotbollen.Och det är en balansgång med att hänga ut spelare. Ibland gör jag ju fel, men det är okej att göra fel för man kan faktiskt gå till den spelaren och säga att det där blev inget bra. Jag skulle också kunna göra som många andra och slänga ur mig klyschor, men jag vill inte sätta mig i den sitsen. Jag försöker vara ärlig, i damfotbollens namn.

Varifrån kommer tryggheten som gör att du antar utmaningar andra kanske skulle backat för?

–Jag tror att det kommer från min familj och från idrotten. Jag är ju uppvuxen med en pappa som har båda fötterna på jorden och en mamma som sa ”du kan bli vad du vill”. Det är vingar, alltså. Ös på.

–Och jag var med när man inte fick spela fotboll som tjej. Vi har tagit steg för steg, varit kärringar mot strömmen, vi har klagat och gått på. När man då får chans att visa att det går och att det kan bli bra, då blir själva prestationen väldigt mycket större än en guldmedalj. Det handlar om damfotbollens berättigande. Så det gör att det är självklart för mig att testa.

Vad ser du framför dig när du tänker på VM?

–Dels glanar jag ju mycket på video. Då blir det spelare, det blir spelet.När jag inte har video utan är ute och joggar eller går, då kommer mycket känslor. Jag har lovat mig själv att njuta på vägen.

–Men häromdagen drömde jag att vi inte fick åka till EM. Jag fattade ingenting, för vi hade ju kvalificerat oss, men då sa de ”nej, ni spelade för dåligt! Det går inte!”. Och så vaknade jag och tänkte att det är ju en jävla tur att det är VM vi ska spela. Och så skrattade jag. Undrar vad den drömmen betyder egentligen.

TEXT

Eric Hilmersson

eric.hilmersson@gp.se