Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/2

"Dallas" har hjärta för integration

När fotbollshungriga flyktingar knackade på dörren till Haverdals IF öppnade Årets eldsjäl hela famnen. Per-Erik ”Dallas” Dahlin brinner för fotbollen men även för integration.

– Det finns nog inget bättre än föreningsliv för integration, påpekar Per-Erik Dahlin.

Det har fotbollsfanatikern, kanske mer känd som ”Dallas”, blivit varse om på nära håll i sin roll som huvudtränare för Haverdals IF.

– Plönninge har ett boende för nyanlända och förra vintern kom några av dem till oss när vi tränade i Harplinge. De smög in och frågade om de fick vara med, och det fick de givetvis.

De var två-tre stycken oerhört artiga killar som tog i hand med alla innan träningen, tackade efter träningen och tog i hand med alla igen, berättar Dallas.

Ett frö var sått och under den fortsatta träningen anslöt fler och fler ungdomar som flytt till Sverige, samtliga från Afghanistan. Som flest var de tio-tolv stycken med minst sagt blandade fotbollsmeriter.

– Det var allt från att inte rört en fotboll till att ha spelat på leknivå. Några träffade knappt bollen i början, men det var jättestor utveckling, de tyckte det var roligt och vissa fick till och med spela med A-laget, berättar Dallas, som tillsammans med den assisterande tränaren Göte Arvidsson, tog ett stort ansvar för de oväntade nyförvärven.

Som produktionsansvarig på ett textilföretag har han blivit van vid integration.

– Jag tycker integration är jätteviktigt. För det finns en enorm rädsla för sådant här, men man måste våga möta dem på ett öppet sätt. Man får så mycket tillbaka, påpekar han.

För Haverdals IF innebar de nyanländas ankomst, de flesta i 16-18-årsåldern, inte bara en föryngring av en ålderstigen trupp utan också överlevnad för klubbens B-lag.

– De räddade den verksamheten, vi hade inte fått ihop ett B-lag annars.

Men resan var inte helt bekymmersfri. Språksvårigheter gjorde att träningarna kunde bli röriga. För att råda bot på problemet frågade Dallas, som hade en nära kontakt med Plönninges flyktingboende, om de afghanska spelarna ville komma en timma tidigare till träningarna.

– Då hade jag bara dem. Vi tränade på fotbollstermer på svenska så att de kunde förstå offside, och så vidare, berättar Dallas som på Eldsjälsgalan för ett par veckor sedan blev utsedd till Årets eldsjäl inom idrott, dels för sitt mångåriga jobb i fotbollens tjänst men kanske framför allt för sitt stora engagemang för nyanlända ungdomar.

– Man har hållit på ett antal år inom fotbollen så det var jättekul att få uppskattning, säger Per-Erik som varit verksam som spelare och tränare inom fotbollen, näst intill uteslutande i Centerns IF och Haverdals IF, i 52 av sina 58 år.

Priset i all ära, men... 

– Det största är att få se glädjen i deras ögon och att få en kram när man träffar dem på stan. Det är svårslaget. Några var med på Eldsjälsgalan, det var jätteroligt. 

Till den här säsongen har Per-Erik Dahlin bestämt sig för att ta ett sabbatsår från fotbollen.

– Jag kände att jag behövde göra något annat och nu har jag kommit i den åldern när man ska summera sitt liv. Men jag vet inte vad jag ska göra i stället. Fotbollen är som ett gift i kroppen. Jag får gå och titta i stället.