Fidan Ibishi förlorade syster och pappa till coronaviruset

Ätrantränaren Fidan Ibishi förlorade både sin pappa och sin lillasyster som avled i sviterna av covid-19. Nu berättar han om sorgen, om kampen och om fotbollen som blev hans stöttepelare.

Jennifer Last

Coronaviruset började sakta men säkert sätta sina spår i Fidan Ibishis liv på samma sätt som tusentals andra kan vittna om. Resan till Bali med frun blev inställd, han blev av med jobbet som konsultchef och sedan plötsligt: fotbollen. Inga matcher, inga träningar. En annars trygg tillvaro raserades och hela idrotts-Sverige sattes på paus.

– Med resan och jobbet tänkte jag att ”skit samma”, det viktiga är ju att vi mår bra och det skulle ge mig nya möjligheter. Men när de stängde av fotbollen, då var jag jättearg. Fotbollen är något annat. ”Vad fan ska jag göra nu?”, tänkte jag.

Och om det hade stannat där kunde Ibishis inställning ha varit rättvis. För mycket löste sig med tiden. Fotbollen kom igång, Ätran vann sin serie och klev upp i division 5, Fidan fick ett nytt jobb och resa – det kan de faktiskt göra senare i livet.

Det var första gången som jag egentligen fattade hur allvarligt corona är.

Men vägen dit var allt annat än rak för Fidan och hans familj. Coronaviruset etsade sig fast likt en blodigel, en parasit som i ilfart körde rakt upp för en bergsluttning och ner i ett stup.

– På en träning ringer min storasyster och säger att min lillasyster hade lagts in och blivit bekräftad med corona. Det var den 20 maj och det var första gången som jag egentligen fattade hur allvarligt corona är.

Lillasysterns tillstånd blev snabbt värre

Då 18-åriga Majlindas tillstånd blev snabbt värre. Bara tre dagar senare, dagen innan Fidans 30-årsdag som skulle ha firats med en överraskningsfest, hamnade hon i respirator. Festen ställdes in och Fidan och hans fru isolerade sig och träffade varken föräldrar eller syskon för att minimera smittorisken. Men de hann knappt ta in vad som höll på att hända innan nästa samtal från storasystern kom.

– Hon gråter. Jag var beredd på det värsta med min lillasyster. Men då berättar hon att pappa hade åkt in med andningssvårigheter och feber. Han hamnade på intensiven väldigt fort. Sedan tog det bara fyra dagar innan han också låg i respirator.

Telefonen fortsatte att gå varm. Nästa gång var det mamman hade problem med andningen och hade fått köras till sjukhus. Tankarna började svämma över. Det kunde inte vara sant. Det var en mardröm och de måste vakna snart.

Hela jävla familjen... Vad fan ska hända?

– Hela jävla familjen… Vad fan ska hända? Men mamma löste det. Hon fick hjälp med andningen och blev så mycket bättre att hon kunde komma hem.

Och det var aldrig någon mardröm som familjen skulle vakna upp från. Den 5 juni fick de samlas på sjukhuset för att ta avsked av pappan, blott 59 år gammal. Restriktionerna tillät dem att gå in två och två. I ett rum med pipande maskiner låg de. Far och dotter, bredvid varandra i respirator.

– Min syster som var medvetslös, min pappa som ska gå bort. Precis innan pappa skulle läggas in i respirator ringde han till mig och sa att det här inte kommer att gå. Han kände det, att det inte skulle gå vägen. ”Vi kommer aldrig mer att ses, min son”, sedan orkade han inte prata mer och det var det sista jag hörde honom säga. När jag och mamma kom in i rummet gick han bort i vår famn.

Majlinda återhämtade sig och blev bättre

”Vi kommer aldrig mer att ses, min son.” Tårar lämnar Fidans ögon när han säger den meningen. Blundar en kort stund, skakar lätt på huvudet, som för att ta in att de orden faktiskt är på riktigt. Det var ju aldrig någon mardröm. Men Fidan berättar att lillasystern fortsatte att kämpa och fokus var på henne.

– Det är klart att vi sörjde pappa, men min syster var hoppet. Hon kom tillbaka. Hon blev bara bättre och bättre, vi var där natt och dag. Det enda vi brydde oss om var att hon skulle bli bra. Hon hade gått mot alla odds.

Majlinda började prata, skriva, äta. Och hon pratade så mycket om sin pappa. Alla kom och hälsade på, men inte pappa. Pappa, pappa, pappa. Men han kom aldrig. Familjen hade till en början bestämt sig för att avvakta med att säga något om faderns för tidiga bortgång, men kom överens om att det var dags för att lämna den dystra nyheten för att inte ge Majlinda förhoppningar när det var dags för henne att komma hem. Så långt hann de aldrig.

– När allt såg som ljusast ut ringer min storasyster igen, och hon gråter. Min lillasyster hade fått en propp i lungan. Ett bakslag på hela den här jävla skiten. Hon kämpade i två månader, och när hon väl fick proppen tog det bara en vecka.

Avled med sex veckors mellanrum

På morgonen den 17 juli, exakt sex veckor efter att pappan avled, var hela familjen återigen samlade på sjukhuset. Denna gång runt Majlindas sjukhussäng. Hon pratade in i det sista och fortsatte att sprida glädje och kärlek, omedveten om hur sjuk hon faktiskt var. ”Klappa”, sade hon. ”Klappa, jag mår bra.”

– Så vi får applådera trots att vi vet att hon ska ta sina sista andetag. Det var som att ”lugna er, jag ska till en bättre plats.” Men vi står där och vet vad som ska hända med henne. Och vi kan inte göra någonting alls.

Coronapandemin blev Fidan Ibishis värsta fiende, som på bara några veckor tog både hans pappa och lillasyster ifrån honom. Men han grät inte. Det gick inte, kom ingenting. Tills derbyt mot Viljan där tränaren Thord Axelsson, trots en match med tuff kamp och mycket känslor, sträckte ut sin hand till Fidan och nådde hela vägen in.

Jag grät och grät och grät.

– Han tog mig åt sidan och sa att han beklagade. Och så gick han till båset, hämtade sin väska och gav mig fyra böcker. Han sade att hans terapi när han mår dåligt är att läsa. Han ville dela det med mig. Där och då brast det. Allt kom på en gång. Det var så fint, mänskligt. Jag grät och grät och grät.

Och det var inom fotbollen som Fidan fann sin styrka. Det blev hans stöd, klippan att luta sig mot. När Ätran genomförde matcher i Fidans frånvaro spelade de med sorgeband.

– Jag fick så mycket respekt tillbaka. Det var min fristad. Och när vi vann var det som att vi vann mot corona. Jag ville sluta många gånger och bara lägga ner. Det var ren jävla revansch. Så tack till idrotten, tack till Ätran, till min fantastiska fru, min familj och mina vänner för allt stöd.

Ligger bredvid varandra för alltid på kyrkogården

De låg bredvid varandra i respiratorer. Nu ligger de bredvid varandra för evigt. Att Fidan Ibishi har förlorat både sin pappa och sin syster gör coronaåret 2020 till hans värsta år någonsin. Men när han tänker på dem, tänker han på vad de hade tillsammans och hur mycket av Fidan som kommer just därifrån.

– De var fantastiska, min syster och min pappa. Min syster hade Downs syndrom, som enligt mig är en unikhet och något speciellt. Trots det tog hon sig an livet på ett fantastiskt sätt. Hon lärde mig verkligen hur man lever livet. Hennes 19 år i livet har lärt mig mer än vad jag någonsin kommer att lära mig. Hon har lärt mig vad mänsklighet är.