Corona-VM, f’låt, handbolls-VM för herrar i Egypten 2021 är en turnering som aldrig borde ha spelats utan precis som de flesta stora mästerskap – skulle ha flyttats fram.
För oavsett vilket lag som höjer VM-bucklan i Kairos jättelika, men ödsliga arena om några veckor så vet vi inte om det är det bästa laget som har vunnit när alla spelare, högst troligt, inte kommer att vara tillgängliga.
Sverige kom inte heller undan. Med positiva covid-19-fall i truppen tvingades EM-kvalmatcherna mot Montenegro ställas in och därmed också VM-genrepen, vilket gav den nye förbundskaptenen Glenn Solberg närmast obefintliga förberedelser med blott två träningspass innan premiären.
Därför är kontrasten enorm om vi vrider tillbaka klockan 22 år och Sveriges senaste VM-guld i handboll på samma plats.
Det var ett speciellt VM, det första som arrangerades i Afrika.
När media transporterades genom Saharaöknen från Port Said till Kairo i bussar som övervakade av k-pistbeväpnad milis på flaken i pickuperna som följde före och efter för att ingen skulle utsättas för attentat eller vägpirater.
När vi bodde i en slags VM-bubbla light, men där TV4-gänget – som anlänt några dagar innan – hade tröttnat på hotellmaten och efter ett restaurangbesök blivit däckat och magsjukt med risk för att inte kunna sända.
När taxichaufförerna i sina vansinnesfärder gjorde trefiliga vägar till fem och började resan med att tanka(!), samtidigt som taxametern tickade på.
Och när Sverige sedan flera år tillbaka var en stormakt i handbollsvärlden.
Jag glömmer aldrig finalen mot Ryssland. Inne arenan var det drygt 23 000 åskådare. Utanför var det 40 grader varmt.
Eftersom president Mubarak skulle vara plats var till en början alla mobiltelefoner och digitala kameror av säkerhetsskäl förbjudna – en ohållbar situation för media. Tills Sverige hotade med att då inte komma till spel i finalen.
Trots en mardrömsstart med 6–10 och rött kort för Magnus Wislander direkt efter paus vände Sverige och ryckte till 22–18 innan Tutjkin fick igång skyttet och ledningen krympte till 22–21 då en Drott-kombination när Magnus Andersson trädde in bollen till Thomas Sivertsson fick laget att hålla undan. Och när Pierre Thorsson från sin högerkant lirkade in 25–23 (och sedermera 25–24) var det klart.
Själv satt man där i detta organiserade kaos och svettades i dubbel bemärkelse över att överhuvudtaget få hem någon text från den svenska bragden i Kairo.
Det gick till slut efter ett ohälsosamt antal misslyckade försök.
1999 var också en tid när HK Drott var en maktfaktor i svensk handboll som i guldgänget, förutom förbundskaptenen Bengt ”Benga" Johansson, direkt eller indirekt bidrog med Ola Lindgren, Magnus Andersson, Thomas Sivertsson och Henrik ”Kex” Andersson.
I dag är den kopplingen som närmast att den förbundskapten Solberg inför att han skulle tillträda var nere i Halmstad och besökte Benga för att få tips...
Jag trodde också inför VM att mer än en kvartsfinal kan vi inte begära av detta nya, spännande, men väldigt orutinerade laget där blott sju spelare är kvar sedan hemma-EM i Göteborg och Malmö för ett år och nio är mästerskapsdebutanter.
Men efter 32–20 mot ett, ska dock påpekas, trögfotat Nordmakedonien med nya stjärnor som Hampus Wanne och Jonathan Carlsbogård vet jag inte längre för det lovade faktiskt mer än så...
