Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Mona Brorsson sköt bort Sverige i mixedstafetten i OS. Några dagar senare fick hon sin revansch – och OS-medalj – när svenskorna kom tvåa i damstafetten. Arkivbild.

Brorsson om stödet: "Tusen känslor"

Mona Brorsson glömmer aldrig sin OS-revansch. Stödet efter misslyckandet i mixedstafetten är också ett fint minne.

Skidskyttelandslaget är slovenska Pokljuka och laddar inför världscuppremiären på söndag.

Förväntningarna på svenskarna är höga efter den oväntade OS-succén – två guld och två silver – i Pyeongchang.

För Mona Brorsson, 28, var tävlingarna i Sydkorea en känslomässig berg- och dalbana. Stafetterna var något de hade drillats för hela säsongen där förbundskapten Wolfgang Pichler körde specifik träning som skulle forma lagen.

- Han kunde slänga in någon extrem träningsdag när vi tränade tio timmar, liksom ”ni ska veta när ni kommer på OS att det har funnits något jobbigare som ni har gjort”, säger Brorsson.

- Det är såna där saker som man minns på slutet – hur man där på timme nio sitter på cykeln och har ont i hela kroppen. Det är danande.

Kärleksbombades

I mixedstafetten sköt Mona Brorsson bort Sverige från medaljerna på första sträckan. Men tittarna fick se ett lag som inte bara gladdes åt varandras framgångar utan även stöttade varandra när någon misslyckades.

Efteråt möttes hon också av kärlek från annat håll.

- Man förväntar sig att nu kommer folk att hata mig, men så möts man av typ hundratals mejl och meddelanden på sociala medier som bara "jag vet att du kan".

- Det är egentligen inte de som spelar roll, men det var ändå en lättnad. Jag fick en negativ kommentar, och han skickade ett mejl igen och bad om ursäkt.

"Magiskt"

När hon två dagar senare fick chansen i damstafetten ville hon inte skjuta bort laget igen. Det blev darrigt. Men Mona Brorsson satte de sista reservskotten och var med och körde hem ett OS-silver till Sverige.

- Där vann jag lite över mig själv. Det var magiskt, men tusen känslor.

Att gå in i den här säsongen beskriver hon både med att det har varit precis som vanligt, men också väldigt annorlunda.

- Man undrar ju liksom "wow, hände det där verkligen?" Men nu har det ju sjunkit in.

- Och det blir inte att luften går ur en, för nu finns det något som nästan är ännu större (VM på hemmaplan). Alla verkligen växlar upp och känner att nu ska vi göra det här året riktigt bra.

Trots det kanske vi inte kommer få se henne glimra till förrän just till VM i mars.

- Min gissning är att formen kommer vara ungefär som i fjol: det vill säga ganska dålig, utom på VM, säger hon och skrattar.

TT: Vad har du utvecklat till den här säsongen?

- Det viktigaste har varit att utvecklas i åkningen och det har jag verkligen gjort.

- Framför allt när man kör intervaller, och mycket är det för att vi kör så mycket tillsammans, så märker man om man är före eller hänger på och då tycker jag verkligen att det känts jättebra.