30 år sedan Jörgen Persson blev världsmästare: ”Örfilen en väckarklocka”

För 30 år sedan blev Jörgen Persson, 55, världsmästare i Chiba och fick samtidigt revansch på J-O Waldner för finalförlusten i Dortmund två år tidigare. I HP-sportens nya artikelserie Kultprofilen pratar han om örfilen som blev en väckarklocka, hur han hamnade i ett demonstrationståg i Tokyo och känslan att vara bäst i världen.
– En gång champ – alltid champ, säger han.

ANNONS
|

Det hände mycket positivt för Sverige under några intensiva veckor i början av maj 1991.

Carola vann Eurovision Song Contest med Fångad av en stormvind, Roxette klev upp som listetta i USA med Joyride, Tre Kronor blev världsmästare i ishockey och Jörgen Persson vann den helsvenska VM-finalen i pingis.

Men utan legendaren Stellan Bengtsson är det inte säkert att det gått så bra.

I Chiba var det just Stellan som coachade Persson på vägen fram till VM-guldet, men det kunde ha tagit slut redan i åttondelsfinalen mot belgaren Jean Michel Saive då Halmstadbon hamnade i underläge med 2–1 i set.

ANNONS

– Jag var i superform, men helt körd efter tredje set och var bara negativ vid sidbytet. Då gav Stellan mig en örfil på kinden och sa att jag inte skulle lägga energi på att gnälla utan visa vad jag kan – det funkade och blev en väckarklocka för mig, skrattar Jörgen.

Han vände och vann, besegrade sedan i tur och ordning Andrzej Grubba och Kim Taek-Soo innan Waldner och revanschmötet väntade i VM-finalen.

– Stellan Bengtsson tog VM-guld 20 år tidigare i Nagoya och blev Sveriges första singelvärldsmästare. Han var lite som Björn Borg och Ingemar Stenmark och visade vägen på den tiden. Han var ett av skälen till att jag själv började spela, säger Jörgen Persson.

Ville inte bolla in med Waldner

Som det tidigare skrivits och snackats om många gånger ville Jörgen inte träna med J-O före guldmatchen. Han gjorde det inför VM-finalen 1989 och eftersom landslagskollegan vann den matchen tyckte Persson det var bättre att bryta mönstret och göra något annat.

– Ja, det var inte aktuellt med samma upplägg. J-O var snabb att fråga om vi skulle bolla in, men det ville inte jag och därför skiftade jag och slog in med Thomas von Scheele i stället.

Kanske var det ett vinnande koncept för Persson med favoritslaget ”kobran” fick en drömstart och vann första set.

ANNONS

– Det var inte det lättaste att möta J-O och det gällde att få övertaget för fick han det så var man nästa hjälplös. Den gången var det i stället han som var mer stressad än mig och gjorde misstag, säger Jörgen och fortsätter:

– 1989 trodde jag att jag skulle vinna. Jag slog fyra kineser på vägen fram till finalen och hade 22 raka segrar i det mästerskapet. Så när jag hade tagit mig till i en ny final efter att bara förlorat mot en enda utlänning (Saive i lagspelet -91) på två mästerskap var jag nervös. Att bara gå till en VM-final är svårt och att få stryk en till vet jag inte om jag klarat av.

”Allt var som ett lyckorus”

Men han behövde aldrig vara orolig.

Persson vann till slut med 3–0 sedan Waldner slagit matchbollen till 21–18 utanför bordet.

– Jag sjönk bara ner på golvet och känslan jag hade då är svår att beskriva. Det var fantastiskt att känna att man var bäst i världen – den drömmen hade jag haft sedan jag som pojkspoling började i Halmstad BTK. Allt var som ett lyckorus.

Just då stod 25-årige Persson på toppen av sin karriär.

Innan han åkte hem till Sverige hann han med ett besök på Tower Records som på den tiden sålde cd-skivor och var känt långt utanför Tokyo.

ANNONS

Jörgen och Stellan, som är lika musikintresserad, tog tunnelbanan in till storstaden och klev av en station för tidigt.

– När vi kom upp på gatan så var det jättemycket folk och vi följde strömmen. Då visade det sig att vi hade hamnat mitt i ett demonstrationståg, men vi hittade skivaffären, ler han.

Champagne på flyget

Efter guldbanketten blev det hemresa med SAS till Sverige och då uppgraderades Perssons biljett till business class för att han blivit världsmästare.

– Jag satt längst fram i planet medan de andra i laget fick nöja sig med ekonomiklass trots att vi alla var världsmästare eftersom vi tog samtliga titlar på det mästerskapet. Jag fick någon flaska champagne att fira med och lite extra käk. Sedan sov jag gott.

Och behövde inte drömma om att bli bäst längre.

– Det är 30 år sedan och tiden går så fort, ja, alldeles för fort. Jag har väl glömt lite vad som hände, men fräschade upp minnet för en tid sedan då jag såg hela VM-finalen. Vinsten blev toppen på min karriär – sedan var jag aldrig nära att ta mig till en VM-final igen.

I HP-sportens artikelserie Kultprofilen blickar vi tillbaka på profiler och händelser i olika idrotter som på ett eller annat vis satt ett bestående avtryck.

Vem eller vad vill du läsa om? Tipsa sporten på sporten@hallandsposten.se.

LÄS MER: Perssons nya jobb – hoppas göra Sverige till bäst i Europa

ANNONS
ANNONS