Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

På frammarsch. Både Kristian och Mattias Karlsson stod under 2016 för prestationer som inga andra svenskar lyckats med på väldigt många år.

2016 – året när Karlssons utmanade världen

Efter nära ett decennium i exil är svensk bordtennis åter med och svingar bland de bästa i världen. Framfarten för ”The Karlssons”, Mattias och Kristian, under 2016 har fått Sverige att drömma om en ny storhetstid.

Det fanns en tid när Sverige ägde pingis-världen. Typ.

Men efter stormaktsepoken med Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson i spetsen har de blågula singelframgångarna av dignitet varit lätträknade.

Fram tills nu.

2016 blev året då Sverige hade en spelare framme i en semifinal på World Cup, den tuffaste tävlingen man kan spela efter OS och VM. En nivå på prestation som ingen blågul lyckats med sedan Jörgen Persson spelade semifinal på OS i Peking 2008.

Bedriften var Kristian Karlssons.

I åttondelsfinalen i tyska Saarbrücken manövreradeden förre Halmstad BTK-spelaren ut världssexan Dimitrij Ovtcharov med klara 4–1 i set. I kvartsfinalen fick även fransmannen Simon Gauzy, sedermera EM-silvermedaljör, ge vika för den offensivstarke 25-åringen.

Kristian saknade inte chanser i semifinalen mot världstvåan Fan Zhendong och inte heller i bronsmatchen mot Wong Chun Ting men föll med 1–4 mot båda.

Insatsen var likväl det bästa som ”Krille” någonsin presterat och när världsrankingen för november avslöjades belönades Karlsson med en 22:a plats, ett skutt på sju platser och den högsta svenska rankingplacering på en mindre evighet.

Knappt två månader efter World Cup var det dags för en annan Karlsson att slå till. På Soc spelade Halmstadbon Mattias Karlsson sig fram hela vägen till final. På färden hade han avfärdat japanen Koki Niwa, spelat skjortan av dansken Jonathan Groth i tre set (11–2, 11–5, 11–5) som sedermera blev seger med 4–3 vilket renderade i semifinal mot Ovtcharov.

Där skrällde Karlsson stort genom att slå tysken med 4–2 och finalen, mot Yuya Oshima, var ett faktum. Senast en svensk var så långt fram på Soc var Jörgen Persson, det var 1998.

Men det blev en japan för mycket för trots bra spel av den avige svensken med kortnabb på sin forehand så blev det förlust med 2–4.

När året nu summeras kan Mattias dock glädjas åt ett lyft från 46:e till 28:a plats på världsrankingen.

Jag fick själv se duon i aktion på plats i Budapest i oktober. Där blev det EM-brons i dubbel och Mattias tog även silver i mixed i par med Matilda Ekholm, även om det mer kändes som ett förlorat guld efter en riktig rackarrysare till final.

Men den som väntar på något gott...

Och på rankingen har de inte klättrat färdigt. Det är jag övertygad om.

Ingen av dem lyckades skrälla på OS i Rio i somras. De kommer kanske heller aldrig upp i nivå med Jörgen och J-O, som på sin tid kunde riva kinesiska murar, men att någon av dem om några år aspirerar på titeln som Europas bästa pingisspelare känns inte som en utopi. Speciellt inte den dag då herrar som Vladimir Samsonov, 40, och Timo Boll, 35, väljer att lägga sina racketar på hyllan.

Boll, tillsammans med Persson, har för övrigt varit Kristians stora förebild sedan barnsben. Nu är de lagkamrater i Düsseldorf och enligt uppgifter har svensken inte bara försökt apa efter Bolls minutiösa noggrannhet utan till och med börjat röra sig som den tyske bolltrollaren med sex EM-guldmedaljer i prisskåpet. Ett gott omen kanske...

Om man trots allt ska dra några paralleller till Persson/Waldner så kan man konstatera att konkurrensen har forcerat utveckling. Ihop med Mattias Översjö och Halmstad BTK:s Harald Andersson tillhör Karlssons Sveriges gyllene -91-generation där Översjö var bäst som kadett, ”Harre” den ende som tog medalj på junior-EM och där Mattias länge var bättre än Kristian.

Förhoppningsvis kan de bästa vännerna fortsätta sporra varandra mot toppen. Då kan lag-VM i Halmstad 2018 bli en blågul fröjd.