Vänsterarmen och vänsterbenet hänger inte riktigt med och käppen står lutad mot soffan.
Men det är en vältränad Bo Bengtsson, 65, som HP möter på Träningskompaniet i Halmstad ihop med personlige tränaren Mikael Durenius. Och glimten i ögat och de rappa kommentarerna – som vi känner igen från Bengtssons tid som tränare i bland annat BK Start, BK Astrio, Laholms FK och Oskarströms IS – finns kvar.
Att klara att gå Halmstadmilens femkilometersbana ihop med Mikael Durenius har varit duons hemliga projekt sedan i våras.
– Inte ens min fru vet om det här, berättar Bo Bengtsson.
Hans liv förändrades för alltid den 31 mars 2014. Han hade tagit in på hotell i Söderhamn under en tjänsteresa i jobbet som säljare av bland annat vaxdukar och duschdraperier när han fick kraftig huvudvärk.
– Jag har aldrig huvudvärk och tänkte att det här stämmer inte. Med facit i hand så är jag jätteglad att jag inte tänkte att ”jag går och lägger mig och vilar, det går över”, utan jag ringer ner till receptionen och säger att hon får ringa efter ambulansen. När de kom låg jag på golvet, så fort gick det.
Bo Bengtsson hade drabbats av en stroke, en hjärnblödning, på höger sida av huvudet. Det blev ambulans till Bollnäs och sedan flyg hem till Halmstad, där han låg inlagd på sjukhuset i över två månader.
Tårarna kommer när han minns:
– Jag grät varenda morgon och varenda kväll. Ibland var jag så långt ner som man kan komma. Jag hade varit fullt frisk och sprungit Göteborgsvarvet och sådana grejer, och så vaknar jag och kan inte böja benet. Jag visste inte var vänsterhanden var någonstans utan fick känna med högerarmen.
Att han drygt två år senare är där han är i dag tackar Bo Bengtsson framför allt hustrun Anne-Christine (”min huvudtränare”, som han säger), barnen och barnbarnen, avdelning 51 på sjukhuset och Mikael Durenius för.
Men också alla vänner, fotbollskolleger och kunder som har hälsat på, gett en kram eller stöttat på andra sätt.
Samtidigt har träningsfliten, vinnarskallen och förmågan att tänka positivt som han har med sig från idrotten kommit väl till pass på den långa och långtifrån raka vägen tillbaka – från att sitta i rullstol och inte kunna klä sig själv till att kunna gå, få tillbaka körkortet och på nytt kunna jobba som säljare med hela Sverige som distrikt.
– Jag missade inte en träning hos sjukgymnasten eller på lasarettet. Jag märkte att träning är det enda som kan hjälpa mig, det finns inget annat. Man kan inte köpa någonting på apoteket som gör att jag blir frisk.
– Och en sak glömmer jag aldrig. Ett av barnbarnen, Stina, var och hälsade på mig på lasarettet. Hon var 2–2,5 år då och det sista hon gör innan hon går ut från mitt rum är att hon vänder sig om och säger ”kämpa morfar!”. Det var början, helt klart.
Bo Bengtsson hoppas att han genom att berätta sin historia kan inspirera andra som har hamnat i en liknande situation.
– Jag märkte när jag låg på lasarettet att många gav upp. Många var visserligen äldre än jag, men tänker man positivt så är det nog många som med rätt träning och vilja kan rätta till mycket. Man får bara inte ha för bråttom.
Halmstadmilen är nästa steg i rehabiliteringen. Bo Bengtsson klappar om Mikael Durenius och skrattar:
– Det värsta på lördag blir att dra runt ”Micke”, om han hänger med!
– Min målsättning är att klara halvmilen på 65 minuter. Klarar jag det under en timme så jag är skitnöjd.
